ELLY OCH ERIK SAMUELSSONS ENGLANDS RESA FRÅN 19 JULI TILL 17 DECEMBER 1938.

Nerskrivet av Elly Samuelsson,

© Kerstin o LennarthWiklund Hultagård 5  576 91 Sävsjö

tel: 073-83 67 960,073-80 84 525

e-post: kerstin.wiklund@fjordhast.se

 

Den 18 juli lämnade Erik och jag våra hem för att resa på vår första långa färd utomlands. Min lilla Mamma och lille Erling samt Eriks Mamma och några andra vänner följde oss till stationen.

Det kändes litet svårt att säga farväl, men det var ju endast för sex månader denna gång.

När vi åkte förbi Myrom, stod Karin uppe på backen och vinkade.

Framkomna till Kil tog vi ett tåg till Hynboholm för att hälsa på lilla Anna-Greta. Hon kände igen oss med det samma och sprang oss till mötes. Jag hade inte sett henne på två år så det var så roligt att få träffa henne igen. Hon hade växt och blivit ganska lång men hon var mager tyckte jag. Vi gav henne av våra godsaker samt en slant så att hon skulle få köpa vad hon ville. Hon var med oss till affären, där vi köpte ett kort, som hon skrev och skickade till mamma. Hon var så glad för att vi kom, hon hade inte haft besök förut, men att hon på söndagarna brukar stå vid grinden, ifall någon skulle komma till henne.

Efter två timmar fick vi lov att resa igen. Jag gruvade mig för att såga adjö till henne, men hon visade sig så modig och glad så det hjälpte mig att hålla tårarna tillbaka.

 

Så fortsatte vi vår resa till Säffle. Där stod tåget i 5 minuter. Moster Anna, morbror Viktor, Birgit, moster Emma och Hilma var nere vid stationen. Morbror och mostrarna var sig lika, kusinerna hade växt och blivit stora sen jag sist såg dem.

Det var också roligt att träffa dem, ty jag hade inte sett dem på över tio år. Vi hann inte växla många ord oss emellan, förrän det var tid att stiga på tåget igen och fortsätta vår resa.

 

Kl 17.00 kom vi fram till Göteborg, Folke Thorell (en av våra skolkamrater från Örebro.) mötte oss vid tåget, Rut skulle komma från Borås 15 min senare så vi stannade vid centralen tills hon kom.

Vi blev först bjudna på kaffe hos Dyrings (en mycket rar familj.) Erik bodde också hos dem över natten. Rut och jag bodde i samma hus men hos en annan familj. (fam Harry Lönn,)

På kvällen var det församlingsmöte i Saron och vi blev inbjudna att komma med. Vi blev också uppropade att vittna allesamman.

Tidigt på morgonen nästa dag reste Lönn med fru till Örebro på bröllop, så vi gick då in till Durings där vi blev bjudna på mat, vi var i behov utav under dagen.

 

På förmiddagen blev vi först bjudna på kaffe av en annan familj som tillhörde Saron. De tycktes också vara mycket snälla men kanske litet märkvärdiga. Därifrån gick vi till en blomsterpark, mycket fin och många växter. På efm var vi (During och hans äldsta dotter, Thorell, Rut, Erik och jag) till ett akvarium. Det var mycket intressant. Vi såg fiskar och ormar av alla slag, sådana som vi aldrig hade sett förut During betalade både bussbiljetter och inträdes biljetter för oss allesamman, så jag förmodar att det blev en ”dyrbar” dag för honom.

 

På kvällen tog vi bil till båten, efter att ha ordnat med vårt bagage steg vi ombord, på ”Suecia”. Ett 20 tal vänner från Göteborg var nere vid kajen för att vinka farväl. Vi fick också några blombuketter med oss ombord. När båten la ut från land stämde våra vänner upp och sjöng.

”Gå, gå skördeman gå”, och ”Gud tager vård om dej, varje dag stark eller svag. Gud tager vård om Dig.” Några av personalen från köket på båten stod i ett fönster bakom oss, och vi hörde dem säga, när våra vänner började sjunga. ”Har du hört, de sjunger religiösa sånger. Det måste vara någon präst ombord på båten. Då får vi bereda oss på att vi kommer att få en stormig resa”. Sveriges kust försvinner mer och mer och snart kunde vi inte längre se våra trossyskon på stranden.

 

Snart såg vi sista skymten av den kära smala Svenska kusten. Vi stod kvar på däck en lång stund vi talade med varandra om hur det skulle bli, och hur det skulle komma att kännas, när vi skulle lämna Sverige och våra kära för att resa till Indien och Kina. Om vi än viste att det skulle bli svårt, så kände vi alla en längtan efter att den dagen skulle komma och komma snart.

Kl 21.00 serverades kvällsmat. (Mycket god mat.) Många gäster samlades i matsalen. De flesta talade Engelska. Mitt emot Erik och mig satt fyra finska pojkar. En av dem talade svenska ganska bra, de andra talade endast finska. De var på väg till Frankrike där de skulle söka plats på någon båt.

Vi stod på akterdäck, en stund på kvällen, och sjöng. ”Mitt liv är en seglares färd” och ” Här mitt liv är ofta lik en färd på stormigt hav.”

Vi kände oss trygga och glada över att vi fick ta ännu ett steg framåt på kallelsens väg. Om än vår framtid var fördold för oss, kände vi likaväl att vi av hela vårt hjärta kunde instämma i sångarens ord:

”När Han står vid rodret,

vi kunna oss luta, så tryggt

till Hans hjärta, som vård om oss tar.

Det säkert bär hem med vår bräckliga skuta.

I himmelen glömmes hur hemfärden var.”

 

Kl 23.00 gick vi var och en till sin hytt. Erik bodde tillsammans med tre andra pojkar. Rut och jag bodde ensamma i vår hytt. Efter att ha anbefallt oss i Guds hand gick vi till vila. Jag var trött och somnade ganska snart, men fram på natten väcktes jag av ett underligt läte från Ruts säng, som hängde i taket över mig. Jag vaknade till men jag trodde att Rut bara skämtade när hon sa att hon mådde illa, så jag skrattade åt henne men tog ingen vidare notis om henne och hennes illamående. Det dröjde dock inte länge förrän hon kom ned hoppade på stegen och fram till handfatet där hon tömde magens innehåll.

Jag satte mig upp för att hjälpa henne men då kände jag mig också illamående och var snart i samma belägenhet som Rut. Rut lade sig i min säng och snart somnade vi igen och sov gott till morgonen.

 

Nästa dag var vädret grått och disigt, men vi fick några filtar så vi kunde sitta på överdäck. Där var många av passagerarna tillsammans och spelade ett sällskapspel. Vi talade med en av de finska pojkarna en stund. Han berättade för oss att han var från ett troende hem, och att han hade en bror, som var predikant i Svenska sjömanskyrkan i Frankrike. Själv besökte han ofta möten men han var inte avgjord kristen.

På efm. träffade vi andre maskinisten på båten, han var troende och tillhörde en pingstförsamling i Göteborg.

Vi fick följa med honom och se maskinrummet. Det var intressant och kanske av största intresse för Erik, Rut och jag var ju inte så hemma på detta område, så vi var lite rädda för att gå nära maskinerna. Han lånade oss en av Levi Petrus böcker, som vi läste en stund.

Efter att maskinisten hade tjänstgjort i två timmar, kom han upp till oss igen. Då berättade han för oss att under världskriget 1914-1918 kunde man se döda kroppar flyta upp överallt i Nordsjön.

Det var hemskt att höra honom berätta om det, men vi kunde inte undgå att tänka på, att det är ingen omöjlighet att det blir på samma sätt snart igen, ty det är ju återigen så oroligt i Europa. Kanske vi snart har ett nytt världskrig.

Nästa natt sov vi gott. Under vägen passerade vi många båtar, mest , fiskebåtar och lastpråmar. Kl 7 nästa dag lade båten till vid Tilburg.

Vi fick vänta en god stund innan vi fick stiga i land. Våra pass skulle uppvisas, men vid tullen visiterades vårt bagage ganska lättvindligt.

Jag behövde inte ens öppna mina väskor. Tulltjänstemannen endast

frågande mig, vad min mandolin kostade och om jag hade någon kamera sedan fick gå.

 

Vid Tilburg steg vi på ett tåg som endast var för sådana, som hade varit med på svenska båten och detta tåg förde oss till S:t Paneras.

Det var en ganska otrevlig resa. Det såg ganska grått och smutsigt ut överallt, och inte minst i tåg kuppen, fastän det var mjuka behagliga soffor i varje kupé nästan som en andra klass kupé i Sverige.

Framkomna till S:t Paneras kom en gammal dam och mötte oss. Vi trodde att det var vår lärarinna, men det var hennes väninna, som hjälper henne med hennes sjuka syster (miss Gvodchvald). Vi hyrde en bil och åkte genom mycket trafikerade gator till Bedford Road 71 där Rut och jag skulle bo. Erik fortsatte ett litet stycke längre upp till Aneensvood Kings Aenne.

Vårt rum var mycket smutsigt både dörrar och fönster hade troligen inte varit rengjorda på månader. En väldigt stor säng fick jag så jag kunde ligga åt vilket håll som helst utan att ligga obekvämt.

Miss Gregory visade sig mycket vänlig emot oss och språkade med oss en stund i matsalen och visade oss kort av teater folk, som hade bott där förut. Så skulle vi bjudas på te, men jag sade henne att jag ej kunde dricka te, och då fick jag kaffe istället. Så illasmakande kaffe har jag aldrig förr smakat, men som väl var fick jag aldrig kaffe sedan, utan drack bara vatten, när andra matgästerna drack the.   

 

Vi gick ut ett tag för att se på stan. Vi hade tänkt oss London som en stad med endast stora fina affärer, men annat fick vi se. Det var mest små affärer som kiosker i Sverige. Postkontoren var förlagda till en brödbutik och smutsigt och eländigt var det vart vi såg. Vad som nästan mest gjorde oss illamående, var den otäckta lukten av halvruttet kött eller skämd fisk, ja det var så vi höll på att förlora vår aptit alldeles, och vi sade till varandra. ”Hur ska vi kunna bo här ett halvt år.”

 

Andra dagen ordnade vi med våra passböcker. Sedan vi hade vilat ut efter resan och gjort oss lite mer hemmastadd i vårt hus, tog jag och tvättade av dörrar och panel och putsade fönstren och vi till och med tog mod till oss och bad om att få städat på golvet. Vi trivdes sedan bättre i vårt rum och vi höll det sedan i ordning själva. När det gäller maten så var det heller inte det bästa.

Köttet som vi fick var ibland halvstekt och ibland nästan intet stekt alls. Samma rätt fick vi varje middag, potatis, grönsaker och fårkött.

För det mesta var det jungfrun, som serverade oss maten. Själv var hon alltid mycket smutsig och ofta hände det också att maten serverades på smutsiga tallrikar. En gammal mulatt kvinna skötte för det mesta matlagningen nere i köket.

 

Förutom Rut och jag var det fem andra (engelsmän) och en dam från Irland

där. De var alla ganska tystlåtna av sig. För det mesta läste de i en tidning samtidigt som de åt, eller också satt de utan att säga ett ord.

Rut kunde fråga mig ibland om jag inte tyckte att vi hade trevliga och språksamma bordsgäster. ( Det gjorde ju detsamma vad vi sa, när de inte kunde förstå svenska.)

På gatan utanför var det alltid liv och rörelse. Mycket folk, många barn lekte eller också stod någon vid trottoarkanten och spelade positiv eller sjöng en sång. Gång på gång kom också säljare och ropade ut sina varor så det hördes vida omkring. Erik hälsade på oss varje dag och vi var till hans rum. Han bodde i ett litet mörkt och smutsigt rum tillsammans med sonen i huset.

 

Kyrkor fanns det överallt, så vi kunde gå på möten så ofta vi ville. Vi besökte möten Kenyon baptistkyrka. Första gången var det dop-

förrättning, men det var inte så högtidligt som i Sverige. Dop-

kandidaterna var klädda i svarta dräkter. Allt föreföll stelt och tomt, endast fem minuters väg från Bedford road fanns en pingstvännernas kyrka (Elim). (The foursqare Gospel Aliance) ( Det fyrkantiga evangeliet.)

Där var vi ofta och kände oss mest hemma där. Tre gånger deltog vi i möten där med sång och vittnesbörd på Engelska. Det var inte så lätt att tala Engelska men Gud hjälpte oss ändå att säga ett ord om honom som ett litet vittnesbörd.

 

Andra söndagen vi var i London tog vi oss en promenad till det mycket omtalade Spurgeons tabernakel. Kyrkan hade blivit ombyggd så den var inte riktigt lika som under Spurgeons tid. Det hade nämligen varit eldsvåda där för några år sedan. Kyrkan var mycket stor, den var byggd med tre läktare runt hela kyrkan, och den rymde ungefär 5 000 personer. Det var dock icke det
samma på mötena nu som Spurgeons tid. Då berättas det, var kyrkan full av folk en hel timma före mötets begynnelse. Och skaror av syndare blev frälsta.

Nu var det kanske ett tusental människor samlade. Pastor Kroggelij predikade, men vi kunde inte förstå så mycket av vad han sade, han använde en mycket hög Engelska.

 

Vi besökte också tabernaklet två gånger till, sista gången var det film. Seroogey hade varit ute på en lång resa till Afrika, Amerika och Australien, det var säkert intressant men det kunde ha varit bättre.

Efter mötena inne i kyrkan på söndagarna, brukade medlemmar och även andra troende samlas ute på trappan för att spela och sjunga och avlägga korta vittnesbörd. Det var en mycket vacker sed, som behövde tillämpas mera i alla kyrkor och kapell.

Vi var mycket glad över att det var så många troende svenskar i Clapham. Vi gick ofta tillsammans och hade en trevlig stund. Vi sjöng och hade små bönestunder och då och då hände det att någon av oss bjöd på svenskt kaffe. Vår Engelska lärarinna var vi mycket förtjusta över. Hon var alltid på gott humör trotts sin långa arbetsdag. Ofta fick hon börja med lektioner kl 7 på morgonen, så hade hon en skola för pojkar från Spurgeons hem för hemlösa barn, och när hon kom hem kl 17.00 hade hon den ena lektionen efter den andra till kl 22.00.

 

Vi flickor hade en halv timmas lektion för hennes lama syster. Hon hade varit sjuk i över 20 år, och kunde därför inte hänge sig åt lektionerna på samma sätt som Miss Dora själv, men vi var nöjda även med hennes lektioner, emedan hon gjorde vad hon orkade med.

Hemläxor fick vi då mycket vi kunde hinna med, så vi fick många gånger sitta inne och arbeta från morgon till kväll.

Lördags eftermiddagarna tog vi oss alltid fritt och använde halva efm till att se på stan och göra museum besök eller gå till någon av parkerna. Vi hade en park endast 10 minuters väg från Bedford, Clapham bommon Park. Den var ganska stor, och alltid var det mycket folk där. Mödrarna gick dit med sina barn där dessa kunde springa fritt och leka. De hade en bassäng där alla små barn kunde få bada och där var det alltid fullt av både pojkar och flickor. Många av dem badade med kläderna på, andra hade baddräkter, men troligtvis var ingen av dem renare när de gick upp från badet än vad de var när de gick ner.   

 

Ett par gånger var vi till Kenington Park och en gång till Brookwell Park. En liten sjö fanns mitt i parken där de hade små båtar som uthyrdes, en del för barn och andra roddbåtar för äldre. Där var också fina planteringar och träd. Första gången Rut, Erik och jag var där blev det ett mycket häftigt åskväder så vi fick lov att ta buss hem tidigare än vi tänkt oss.

Det hade varit ett svårt åskväder över olika trakter av England, och rätt många hade blivit dödade av blixten, på en del platser hade det också regnat så mycket att gatorna översvämmades av vatten.

En lördag efm tog vi några tidningar med oss och gick till en liten Park bortom Kings Avenne. Det var varmt och skönt att sitta solskenet och läsa.

När vi gick hem såg vi en dam i 35 årsåldern och en pojke på ungefär 12 år som var mycket osams, och de begynte slåss. Damen gav pojken flera örfilar tills hon slutligen gav honom en så hård knuff, att han föll baklänges på en soffa.

 

En av de parker som vi hört talas om och läst om innan vi kom till England var Hyde Park. Första gången gick vi dit på dagen omkring kl 14.00.

I den parken samlades det mesta folket. Överallt på soffor och gräsmattor såg man barn, vuxna, kvinnor och män om vartannat. En orkester spelade hela efm och på ett annat ställe var det några halvnakna flickor som dansade. Det såg inte alls trevligt ut, men det var många som med stort intresse betraktade deras dans och konster.

Vid Hyde Park var många talare både politiska och religiösa. Det var ett tiotal dom stod på var sin stol och talade alla på en gång. En liten grupp människor var samlade omkring varje talare, men troligen hade de inte kommit för att lyssna utan för att disputera.

Talarna avbröts gång på gång i sina tal, av någon i åhörarskaran som mot sade deras förkunnelse. Ibland hände det att talaren var skicklig nog att kunna ge svar och så tysta ned sina motståndare, men många gånger stod de också svarslösa, ja det hände till och med att de fick sluta innan de tänkt, därför att åhörarna tagit ifrån dem vad de tänkt säga genom att ställa dem inför frågor, som de inte kunde besvara.

 

Andra gången vi var där var Gösta och Greta också med. Då kom vi dit kl 22.00 och stannade till 23.30. Det var riktigt kusligt att gå där så sent. Jag kände mig riktigt rädd ibland. En zigenare målade mycket vackra tavlor på en av stenplattorna vi porten. Vi stod först och såg på honom en stund, och det var en fröjd att se hur lätt han kunde måla och få det så fint, men själv såg han allt annat än fin ut, troligen var han inte nykter, Gösta skulle försöka tala med honom men han kunde så få engelska ord så det var omöjligt. Erik hjälpte honom att framföra vad han ville ha sagt, han ville nämligen ha ett porträtt av sig själv, om zigenaren kunde måla ett sådant.

 

 

Zigenaren svarade att det kunde han mycket väl, men det var omöjligt att få honom att säga något exakt pris för arbetet och därför blev det ingen porträtt målning av. När samtalet var slut var en stor skara engelsmän stående runt omkring för att lyssna, de hade samlats under tiden Gösta och Erik talat med honom. Det är mycket lätt att få folksamling om det är några som talar med varandra, i all synnerhet om samtalet blir litet högljutt. Säkert är denna park ett tillhåll för landsvägens folk, på sofforna och gräsmattorna hade många sin bädd för natten, men säkert är att det levdes ett uselt liv också här.

Säkert är denna plats ett riktigt syndanäste, där mången ungdom förlorar

all aktning för sig själv och sjunker så djupt att de kan vara hur som helst utan att ha någon skamkänsla. Det var första gången vi var där så sent en kväll men det blev också sista.

 

Vi hade sett nog av eländet. Det är en stor nåd av Gud som är oss beskärda att slippa leva ett sådant liv. Vi kunde inte nog tacka Gud som frälst oss undan sådant liv, att vi blev frälsta som barn. Vi kände oss tacksamma till Gud för hans stora nåd emot oss. En gång besökte vi söndagsskolan i Kenyon. Det var mycket intressant särskilt bland de minsta barnen. De sjöng och läste och var mycket frimodiga.

Efter söndagsskolans slut blev vi bjudna till Göstas värdfolk, fam Grother. Det var intressant för oss att få hälsa på i en engelsk familj, och så fick vi tillfälle att öva oss i engelska. Vi var där många gånger senare och hade sångövningar, och det var alltid trevligt. Fyra gånger om året firas bank holiday i England. Då är alla affärer stängda och alla är fria från arbetet i fabrikerna. Många stånd är dock uppsatta här och var, och där säljs kaffe, mat av olika slag särskilt musslor. Karuseller var det också gott om.

Under september månads holiday var Erik och jag ute ett tag på kvällen.

 

Alla öl barer var öppna och där var det rusning hela kvällen till fram på natten. Det var inte bara män som gick in där utan också kvinnor. På en del ställen var barerna till trängsel fyllda av människor, som hojtade och väsnades för att få ett glas öl, och en lång kö stod ute på trottoaren och väntade på att få komma in.

Många hade små barn med sig, men fick inte ta dem med sig in på barerna så de hade därför att sitta på trottoarkanten utanför och vänta tills far och mor kom ut. Många barn försökte att komma in men då kunde det hända att de fick en spark av far eller mor eller av någon annan därinne så de åkte ut på gatan. Till och med så sent som kl 23.00 såg man en lång rad av barnvagnar som var placerat ut efter öl barens väggar.

Många av barnen såg ut att vara endast någon vecka gamla. Stackars alla barn som har sådana föräldrar.

 

Men det var inte bara under dessa helgdagar, som krogarna var fyllda av öl-och vin törstande människor. Det var lika mest varje kväll. När vi gick till

Miss Douglas, gick vi förbi inte mindre än fyra öl barer, och ändå hade vi bara en tio minuters lång väg att gå. På en av dessa öl barer blev det ett häftigt slagsmål en kväll så att en man mördade en annan man.

Utanför en annan bar hade en invalid alltid sin plats utanför fönstret, han var inte tillåten att vara inne för han var invalid, men han fick ändå köpa så mycket han ville ha, det langades till honom genom fönstret. Vad som mer kunde plocka pengar av folket var också särskilda spelhallar, där var och en hade att lägga en penny för varje spel men högst sällan blev något vunnit. Många kunde lägga ut flera shilling utan att få något istället.

I East end var ett särskilt kvarter där mycket fattigt folk bodde. Denis, Eriks rumskamrat, följde oss dit en lördags efm. Det var smala och rukliga hus, en del såg ut som fallfärdiga lador, och troligen hade familjerna mycket trånga lägenheter.

Det fanns gott om både kineser, hinduer och japaneser där. Vi gick med till Themsen där några ynglingar just tog sig ett bad i det mycket smutsiga vattnet. Vattnet var inte grumligt utan det var uppblandat med svart, fet olja, som kommit från båtar vilka passerade förbi. För oss såg det allting annat än trevligt ut, men de unga männen syntes njuta mycket av badet.

När vi åkte hem gick vi först genom tunneln under Themsen och tog spårvagn på andra sidan. Det blir inte så kostsamt att åka spårvagn i London. Om man köper en skilling biljett räcker den hela dagen, och då får man åka så mycket man vill och med vilken spårvagn eller ”trollybuss” man vill.

 

Att åka buss eller ”undergrundståg” var lite dyrare, men ibland måste vi anlita dem emedan det fanns inte spårvagnar i alla distrikt.

Alla bussar och spårvagnar hade två våningar och det behövdes för det var alltid mycket folk på alla vagnar (buss-spårv.) fastän det fanns så gott om dem. ”Undergrundstågen” tyckte jag inte alls om att åka med. Lufttrycket var alltid så starkt att det riktigt sprängde i öronen, men fort gick det.

Flera olyckor har hänt vid dessa järnvägar. Det är automatiska lampor, som visar klart för avgång och det har hänt att dessa lampor kommit ur funktion, och visat klart trotts att ett tåg varit på linjen, så har det blivit samman stötning och många människor har blivit dödade.

Annars var det mycket bra ordnat med gatutrafiken och chaufförerna var i regel hänsynsfulla mot fotgängare.

 

Antalet svenskar i Clapham ökade undan för undan och en tid var vi inte mindre än femton stycken. Ofta följdes vi åt ut för att se stadens sevärdheter. En dag besökte vi Weastminster Abby. Det var mycket intressant. I denna kyrka är många av Englands stora personligheter begravda. Bl.a. såg vi Livingstones grav där. Han som gav sitt liv för att rädda Afrikas folk, och utstod många mödor under sina färder genom landet, där han sökte komma slavarna till hjälp i deras nöd, och på visa platser lyckades han också att bortskaffa slavhandeln.

Darwin som kom med utvecklingsläran och Newton som upptäckte tyngdlagen hade också fått sin grav där. Vi såg också Alebys grav, han öppnade Palestina för judarna och intog Jerusalem utan svärd. Den som för oss var kanske mest känd var den svenska författarinnan Jenny Lind, hon hade också en sten rest till sitt minne, och många andra gravar och minnestenar av män mer eller mindre kända såg vi där i denna stora kyrka.

Vi stannade där och lyssnade till afton gudstjänsten som hölls kl 16.00.

En gosskör klädd i vitt och rött sjöng några sånger och en präst läste några bibelord och läste välsignelsen. Ganska mycket folk hade samlats.

Någon dag senare var Erik och jag till Parlamentet. Där var inte så mycket att se, emedan många rum var under reparation. Vad som var av intresse var de stora målningarna överallt på vägarna. De flesta målningarna var från krigen. Även några statyer av beryktade män fanns där.

 

När vi var så många svenskar hände det ofta, att vi av värdfolket i de olika hemmen blev bjudna på kaffe, och vid sådana tillfällen kunde också någon engelsk familj vara inbjuden. En lördag efm blev vi bjudna till Jahannes Perssons hem, Mr and Mrs Kelly. De tillhörde pingstvännerna i Elim. Detta blev sedan vårt söndagshem. Varje söndag var alla svenskarna dit bjudna på te. Erik flyttade också dit efter någon tid, emedan han inte trivdes i sitt mörka lilla rum.

 

Rut och jag sade upp vårt rum efter fem veckor och flyttade tvärs över gatan till ”Mars Hewletts boarding house”. Detta tyckte emellertid inte

Mrs Greggory om, så hon kom upp och var arg, när vi skulle gå med våra

koffertar. Vi talade om för henne att vi inte hade beställt rummet för någon viss tid, och därför hade vi rätt att flytta, när vi ville och till slut lugnade hon  sig och blev vänlig igen, men försökte då skjuta skulden på Miss Louise i stället.

 

På vårt nya rum trivdes vi bra från första stund. Rent och snyggt var det och städat fick vi omsorgsfullt varje dag. Maten var också bättre här och vi tyckte mycket om vår värdinna. Hon hade ett ganska häftigt humör, men det gick så fort övar, och då visste hon sedan inte hur gott hon skulle göra för att sona vad hon brutit. Greta och hon, var ihop ganska duktigt en gång, men det blev uppklarat och allt blev gott igen. Hon var också mycket intresserad av våra läxor, och hon var oss många gånger också till stor hjälp när det gäller språket.

Hos Mrs Hewlett var vi till en början fem svenskar, men efter en tid flyttade de spanska missionärerna Stålbergs till Beula Hill, emedan de där fick bo tillsammans med en annan spansk missionärs familj Mr and Mrs Thomas med dotter.

 

 

 

Greta, Rut och jag var ofta tillsammans om kvällarna och handarbetade.

Greta var sjuksköterska. Hon hade förut varit diakonissa inom statskyrkan men hade övergått till pingstvännerna (Filadelfia Stockholm) och har sedan haft privat sjukvård.

 

En kväll berättade hon för oss från sin barndoms tid. Hennes mor hade dött när Greta var endast två år gammal. Hon var enda dottern och blev hämtad till sin farmor. Efter något år gifte fadern om sig och då önskade hans fru att Greta skulle komma till dem och hjälpa till med att se efter sina halvsyskon. Hennes styvmor var mycket sträng både mot Greta och sina egna barn, och var heller inte så noga med att ge dem den vård som de behövde. Ofta hände det att det var slagsmål i hemmet. Far var en drinkare och mor var ute med andra, och barnen fick sköta sig själva bästa de kunde.

En dag hade en av de minsta barnen blivit utelåst, han var endast tre år gammal och kunde själv inte öppna dörren. Fadern blev så arg över att han måste öppna för honom, att han gav honom en spark i huvudet och det började blöda ur näsa och mun. Greta som var äldst skulle hjälpa sin lille bror, men då fick också hon en spark så hon föll ned för trappan och låg avsvimmat. En granne kom och bar in henne till deras hus, och när hon vaknade fick hon tala om vad som hänt. Polisen och doktorn efter skickades och hon fick med våld tas in i lägenheten. Fadern hade då redan gått ut. Den lille pojken blev tagen till sjukhuset där han vårdades en längre tid, men har aldrig blivit riktigt bra igen. Han hade fått inre skador i huvudet, och sedan han blev större har han varit och är på en sinneslöanstalt i Norrland.

 

Grannarna vågade inte låta henne (Greta) gå hem igen, och ingen kom och

Frågade efter henne heller. Fattigvårdsnämnden skrev till hennes farmor och Greta skulle få komma till henne igen. Innan hon skulle resa fick hon löfte om, att få gå och såga farväl till en av sina skolkamrater. Grannfrun skulle följa henne dit men de vågade inte gå förrän på kvällen när det var mörkt. De klädde ut sig och gick, men hade inte hunnit långt förrän de mötte fadern, och han kände igen dem och de hade att springa så fort de kunde för att komma undan men han följde efter. Framkomna till en fabrik sprang de in där och fick skydd av arbetarna där. Några av dem förde hem fadern och andra följde Greta och hennes grannfru hem igen. Nästa dag blev Greta hämtade av två poliser för att få hjälp till tåget, och kom sedan till sin farmor.

Ett år senare flyttade fadern med sin familj till samma by där farmor bodde, och en dag träffade Greta sin far i affären där. Han tog henne med sig hem igen, och hon kom till samma elände ännu en gång.

Denna gång var hon där i två hela år. Handlaren i byn ville hjälpa henne därifrån, men Greta sade att hon hade det så bra nu, så hon ville stanna där.

Fadern hade lärt henne att säga så, och om han fick höra att hon sagt annat skulle hon få prygel. Ett halv år efteråt blev fader och modern ovänner.

 

Sent på kvällen tog då fadern Greta med sig på en spark och åkte iväg med henne, utan att hon hade någon aning om vart det skulle bära hän. Litet kläder hade hon på sig och rädd var hon. De tog in hos en familj över natten och nästa dag fortsattes färden igen. De gick in i någon stuga här och var utefter landsvägen och fick en matbit och värma sig vid brasan. När de kommit fram till Örnsköldsvik lämnade han Greta där hos en släkting. De hade då färdats tretton mil på spark i det kalla vädret.

Fadern vände sedan om hem igen och Greta fick stanna hos din faster någon tid, sedan kom hon tillbaka till sin farmor igen där hon sedan fick stanna kvar tills hon började bli stor nog att försörja sig på egen hand.

Hennes far och styvmor år nu skilda och deras fem barn är ute i socknen i olika hem. Fadern bor nu hos sin mor, och Greta har varit hemma och hälsat på dem ibland. Styvmodern bor uppe i Norrland också och lever tillsammans med en annan man.

 

Miss Douglas ringde till Brittiska Utländska Bibelsällskapet i London och frågade om vi kunde få komma dit en dag och se där, och det fick vi.

Vi följdes åt alla svenskarna. Där var mycket av intresse att se. En man följde med oss från till rum och berättade och gav upplysningar om olika ting. Vi såg där många gamla biblar. En del var flera hundra år gamla och var skrivna för hand av munkar. Där fanns Gustav Vasas bibel, Mary Jones bibel, den som hon gått lång väg för att få läsa. Och sparat sin lön flera år för att få köpa. Många pergaments rullar sedan långt tillbaka i tiden var också samlade där.

 

Från det Brittiska Utländska Bibelsällskapet utgick dagligen ungefär tolvtusen biblar till olika delar av värden. Bibeln trycktes på icke mindre än 720 språk. Från deras förlag i Shanghai utgår tre millioner biblar årligen, och så trycktes särskilda biblar för blinda, och dessa funnes nu på mera än trettio olika språk. Varje dag sändes tusentals biblar till Spanien. Vi fick gå in och se i de olika arbetsrummen, där många hade sin sysselsättning, allt var bra ordnat och arbetet gick undan med fart.   

Från Bibelsällskapet gick vi också till Frälsningsarméns högkvarter. Där träffade vi en svensk adjutant Vikberg, som visade oss omkring på de olika

kontoren och bankerna där. Han berättade också något för oss om deras vittomfattande arbete i både hem och hednaland.

 

Nu hade vi kommit så nära S:t Pauls Cathedral så vi gjorde ett besök där innan vi återvände hem. Där var, som i Westminister Abbey, gott om gravar och monument, många av monumenten var ganska ny resta. De flesta av dem restes till minne av sådana som fått gett sitt liv för fosterlandet under det stora kriget 1914-1918.

En annan mötes lokal, som vi besökte var Sion College. Där var möten varje fredag kväll. Mycket folk samlades på mötena och för det mesta var det goda möten där. Vid två tillfällen fick vi deltaga med sång och vittnesbörd.

Dessutom deltog vi också i några möten i en pingstlokal i East End. Där var det alltid goda möten. Överallt var helst vi var med på möten, träffade vi på svenskar och det var alltid roligt.

 

Pingstvännerna hade en stor konferens i ”Central Hall” (den näst största lokalen i London.) Vi hade lektioner på lördag fm. och kunde därefter inte fara dit förrän till 16.00-mötet, Greta och Stålbergs var med hela dagen.

Mycket folk hade samlats, det var så gott som fullt i alla salarna och på läktarna. I en av salarna var det möte för barn, i en annan för ungdom, och i en tredje för vuxna, och i ett annat rum förevistes Tabernaklet från Gamla Testamentet. Vad som särskilt grep oss, var den starka och mäktiga sången. I de unisona sångerna deltog alla både små och stora. George Jeffery ledde den unisona sången. En särskild sångkör hade också bildats och bara den skaran utgjorde flera hundra män och kvinnor.

 

De hade var och en, från den grupp de tillhörde, en särskilt dräkt. De som var från Clapham var svartklädda, de som var från Eat End vitklädda o.s.v. Kvällsmötet hölls gemensamt för alla både stora och små. Många pastorer och missionärer talade. Efter mötet var det nattvardsfirande, men det var svårt att kunna hålla ordning bland så mycket folk. Det blev en blandning av både frälsta och ofrälsta, och det till och med hände att en del fick bara brödet andra bara vinet av måltiden.

En söndag fm. besökte vi ett möte i en liten baptistkyrka inte långt från Clapham. När vi kom in i kyrkan var det bara två gamla tanter där förutom vaktmästaren. Om en stund kom söndagsskolbarn från ett annat rum också in i kyrkan. Ingen predikant hade kommit fastän kl var över 11.00. Barnen sjöng ett par sånger. Vi var nu omkring ett 20-tal människor samlade. Efter ett par unisonsånger hade sjungits kom vaktmästaren och hälsade på oss och frågade om någon av oss möjligen var predikanten, som skulle tala i mötet. Vi sade att vi var svenskar, som nyss kommit till London. Kl 11.30 kom äntligen pastorn, en ung man, men hans predikan var mycket god. Han talade över ”Given i dem att äta”.

 

Det fanns också en och annan kyrka som tillhörde baptisterna där det var liv och rörelse. Vi följdes åt en hel del svenskar till ett stort baptistkapell en söndags kväll. Vi kom dit en halv timma före mötets början, och vi fick en bra plats på första bänken på läktaren. En 5 minuter efter halv 8 var lokalen fullsatt till sista plats. Det var något svenskt över den kyrkan tyckte vi, dels därför att det var mycket rent och snyggt i själva kyrkan. Det var annars inte så vanligt i London. Men medlemmarna i den församlingen skilde sig också från andra medlemmar som vi sett i olika kyrkor förut. Här kunde man inte se någon, som hade kortklippt hår eller var ondulerad eller sminkad. Alla var enkelt och anständigt klädda. Pastorn i församlingen hade varit där i 13 år, och under hela tiden, hade det alltid varit mycket folk på mötena, syndare hade blivit frälsta i skaror och många döptes och kom till församlingen varje månad. Vi kunde förstå så gott som hela predikan, den var mycket god men på samma gång skarp. Efter predikan döptes 5 nyfrälsta bröder och systrar. Till slut i mötet gav pastorn tillfälle

För frälsningssökande att ge sig till känna för att få hjälp i bönen. En ung kvinna reste sig och gick fram för att få förbön. Vi kände oss glada och tacksamma för att ha fått vara med på ett sådant möte. Gud hade välsignat våra hjärtan.   

 

 

I Bloomnesbury kapell var vi också med på ett av baptisternas missionärs-

Möten. Också dit hade mycket folk samlats. Först talade en lärare från missionsskolan ganska länge, och det var också ganska torrt och trögt, sedan blev det korta vittnesbörd av missionärer från Indien, Kina, Kongo m.fl. platser. Det var också en liten Indisk flicka med och sade några ord. Efter varje vittnesbörd applåderade åhörarskaran alldeles väldigt. Detta var för oss ganska ovanligt.

 

En gång reste vi också till Kensintou tillsammans med fru Kelly och barnen. Där var det först ett möte för barnen. Många barn deltog på olika sätt. En del av dem läste små verser om trafikregler m.m. det var mycket bra alltsammans. Efteråt talade missionärer bl.a. den spanske missioären Thomas med fru och dotter samt Kongo missionären Wigelsworth.

Dom hade vi också tillfälle att lära känna bättre ty vi hade ett möte tillsammans med Wigelsworth och många möten tillsammans med Thomas och var även i deras hem vid Beula Hill.

 

Till Frälsningsarméns lokal i Clapham Cvomman var vi en gång. Lokalen var liten men det var heller inte mycket folk. Det var flera soldater som talade och ett gott möte där.

 

En lördag efm åkte Erik, jag och Greta ut till Chrvyden för att se på flygfältet där. Efter vägen träffade vi också Thång och Mjörnell, som också var på väg dit. Det var mycket intressant att se de många flygmaskinerna både stora och små. Bl.a. träffade vi också den svenske piloten på den svenska flygmaskinen Örnen. Vi fick följa med honom och se flygmaskinen invändigt också. På hem väg däri från gjorde vi ett besök på Spurgeons skola, där Thång var elev. Den var inte lik vår skola i Örebro, ty där fanns rum för lekar och spel av olika slag och en stor del av sämre litteratur fanns det också där i läsrummet.

 

Thång bjöd oss med hem till hans rum. Vi spelade och sjöng och drack kaffe och hade en trevlig stund tillsammans.

 

Följande lördag blev vi inbjudan till Benta Hill till Mjörnells värdfolk. Natten innan hade det stormat hårt och flera olyckor hade på grund därav skett. Alldeles utan för huset hade ett stort träd blåst omkull ut på gatan. I samma ögonblick kom en buss och stannade vid hållplatsen där, och trädet hamnade på busstaket varvid taket slogs in och 4 av passagerarna dödades ögonblickligen och 9 st blev svårt skadade.

 

Vid våra museum besök var det också mycket intressant. Brittiska museum hade vi ofta hört talas om, och därför tyckte vi att det skulle bli av stort intresse att nu få se det också. Vi gick där en hel dag från rum till rum och såg alla sevärdheter. Vad som var av skärskilt stort intresse att se, var Pentaleuken, Codex Cinaitlikus och Godex Alexandrinus som är förvarade där. Biblar fanns det på alla språk och nästan alla översättningar och upplagor. Där såg vi också Faraonerna och Mumier av olika slag samt människor som hade blivit torkade i solen. Detta gjorde ett obehagligt intryck på mig men det var i alla fall av intresse att se det, när det nu gavs tillfälle därtill.

 

I naturhistoriska museum såg vi massor av skelett av både människor och djur en del var sedan före syndafloden. Väldigt stora skelett av djur, som nu inte längre existerar och även stora fiskar av olika slag. Uppstoppade djur och även förstenade växter och djur fanns det gott om, allt var mycket fint och ordnat. Det fanns en särskild avdelning för fåglar och särskilda avdelning för växter o.s.v. en avdelning var också för olika slags mineraler. Det var det mest intressanta av alltsammans tyckte jag. Flera metorstenen av ren tjärn fanns det där. En stor sten på vilken det stod skrivet att det var den första metorstenen, som föll ned på Odesia år 1934.

 

Massor av ädelstenar både kända och okända, Bibelns tolvstenar var underbart vackra. Kristallstenar fanns där för ett värde av 14 000 pund, en guldklimp värd 18 000 pund, en rubbin värd 28 000 pund. Hela stensamlingen steg till ett värde av 28000000 pund och allt i hela byggnaden var värd 150000000 pund = 3 miljarder kr.

 

Imperalmuseum var ett museum där de Brittiska kolonierna förevisades. Det var små som inbyggda i väggarna med glas för varje inbyggnad. Där var människor av olika slag gjorda, av lera trä eller vax. Dessa höll på med sina, arbeten ex. i bommullsplantage, gummiplantage eller cacao plantage o.s.v. Vi såg också 2 filmer från koloniarbetet, som var av stort intresse.

 

Erik och jag besökte också ett sjöfartsmuseum och ett kriksmuseum, där de olika fartygen, gevären, kanonerna, rustningarna, slagfälten o.s.v. förevisades.

 

En stor djurgård ”Joo” var belägen norr om Bedgents Park, dit var vi ett par gånger och såg på de olika djuren. Fåglar, fyrfotadjur, apor, fiskar och ormar av alla slag fanns där och vi tog tid på oss att se på alltsammans.

 

En lördag följdes vi åt Thora, Thång, Rut, Greta, Erik och jag till det mycket breömda vaxkabinettet Madam Tussauds Exhibition. Där var alla berömda och även dåligt beryktade personligheter gjorda i vax. Några vakter gick där för att hålla ordning, andra vakter var av vax men mycket naturliga, så ibland var det nästan svårt att kunna se vilka, som var levande och vila som var av vax. Det hände sig att några av besökarna där gick upp i halvtrappan och frågade vakten, som stod där, var de skulle börja i kabinettet för att få se allt som fanns där, vakten svarade emellertid inte och det visade sig att det var en vaxvakt, som de hade tilltalat, därefter gick de upp till andra våningen.

 

Där stod också en vakt vid ingången. Besökarna stannade och beundrade honom och sade: Det är enastående vad dom är naturligt gjorda, de ser ju ut som levande. Medan de stod där och beundrade honom tog han ett hastigt steg framåt. Denne var nämligen levande, fastän han försökte förvilla folket genom att stå riktigt stilla, då trodde man att det var en vaxfigur.

Rut, Greta och jag gick och satte oss på en bänk ute i hallen innan vi gick in. Där satt en gammal gumma före oss. Hon hade sin handväska ett stycke ifrån på bänken. Jag skulle flytta handväskan närmare henne, för att vi skulle få bättre platts, och till min stora förvåning fann jag, att väskan var av vax och satt fast i bänken och vid närmare undersökning fann vi att även gumman var av vax.

 

Så fick vi in i stora salen. Matta lampor lyste i taket och en brasa brann i en öppen spis vid andra sidan av väggen. I denna sal hade Chamberlain, Kung Georg med drottning, Hitler, Mussolini, Daladier, Abesinien kejsaren, Martin LUTTER, William Booth m.fl, sin plats. Framför brasan stod en hel skara människor, en del lyste av glädje och tillfredställelse andra grät av sorg och förttivlan. På en trästock i mitten av folksamlingen låg blodiga Maria med ögonen förbundna, och en man stod över henne med en bilyxa färdig att hugga av hennes huvud. Längre in var ett mörkt litet rum. En matt lampa lyste och gav ett mystigt sken i rummet. I skumrasket såg man två vita sängar där två små barn, prinsar, låg. På var sida av sängarna stod två mörkmuskiga män med mordiskt utseende. De skulle nu gripa de små prinsarna för att mörda dem. Medan vi stog där och såg in i det mörka rummet kastade jag en blick åt sidan, och alldeles bredvid mig i gången ligger en man med en pil instucken i högra ögat, under det att blodet sipprar ned från hans panna.

Litet längre bort stod det några lejon och åt på ett par martyrer. På en bänk låg en ung kvinna och sov, under det att hon andades djupt så att man gång på gång kunde se hur hennes bröstkorg hävdes och sänktes, även hon var gjord av vax.

 

Så gick vi ned från den mystiska avdelningen till källarvåningen, som var ännu mera mystisk och kuslig. Först gick vi genom en lång skuggig gång och i själva trappan stod en gammal man och räckte oss en skrift. Thång gick först och tänkte ta emot skriften, men vi stannade en stund och fann då ut att denne gamle mannen också bara en vaxfigur. Källaren var byggd av gråsten. Också den var dåligt belyst. Här hade martyrerna tillsammans med alla förbrytare sin plats. Mitt fram på en bänk satt en neger med förbundet ansikte, fastlåsta händer och fötter. Denne hade blivit dömd till döden, p.g.a. att han var en mördare. På ena sidan var det fullt av små fängelse celler, där det fanns gått om förbrytare, mördare och tjuvar av olika slag, både män och kvinnor.

 

Bl.a. fanns också de två männen från Amerika där, de som slaktade människor och sedan sålde deras kött som människoföda. Hela deras väsende återspeglade något hädiskt och rått. I ett litet kyffe hängde en kvinna i en järnkrok, som var instucken i hennes mage. Kvinnan svängde runt där i rummet. Hennes blick var brusten. Blodet rann ned på golvet. Så kom martyrernas rad. En del var fastbundna vid stolpar och lågorna slickade deras kroppar under det att stenarna haglade över dem. Andra var upphängda i trän och deras lemmar fläktes isär. Återigen andra var slagna till marken. Ett stort hjul med vassa taggar rullade över dem, taggarna gick in i kroppen och så fastnade de på hjulet till dess att hela hjulet var fullt av människokroppar.

Mitt på golvet var en shavott där det stod en lång rad av människor färdiga att avrättas. På bänken låg en man med huvudet fastlåst mellan två stockar. Ett brett skarpt knivblad gled ned och snart var huvudet skilt från kroppen. I en stor tunna nedanför låg en massa huvuden och fullt av blod. Överallt på alla vägghyllor var det huvuden uppsatta. På en del var ögonen utrivna och hängde ner på kinderna.  I en korg vid väggen stod ett skelett av en man som hade blivit dömd till svältdöden. Han fick stå i den där korgen tills han svälte ihjäl. Andra hade blivit dömda till att trampa vattenhjulet till en stor kvarn. I den elektriska stolen satt den förste mannen, en neger, som var den förste som fick sådant dödsstraff. Allt gav en kuslig stämning.

 

Rut orkade inte med att se allt utan gick förbi. När vi kom upp igen fick vi höra rungande skratt eka genom salarna. Vi tyckte det var konstigt att människor kunde skratta så hejdlöst på en sådan plats, ingav oss en kuslig sinnesstämning. När vi skulle gå därifrån, kom vi på det klara om vad som uppväckte sådana skrattsalvor. Vid utgången fanns nämligen en stor spegel, med glas av olika brytningar, så man fick se sig själv i alla fasoner, än med puckel på ryggen, än på magen, ibland lång och smal, nästa stund kort och tjock o.s.v. Vi fick också ett gott skratt innan vi gick igen.

 

Innan vi reste från Sverige hade vi av Gertrud Hammar fått adresser till några svenskar, som bodde i London. Vi sökte upp sen del av dem. Den första som vi besökte var familjen Edvards. De var rätt gamla. Mannen var engelsk men frun svenska. Det var en rik familj, så de hade flera tjänare. Andra gången vi var där skulle en av flickorna sluta sin plats där, därför ville hon att Rut eller Greta skulle ta plats där istället, men båda sade nej, emedan det hade hindrat dem i språkutbildningen. Det blev inte så mycket tid över för engelskan sedan arbetet för dagen var undanstökat.

Vi var också och hälsade på ett par svenska systrar som tillhörde Peneels församling. Där hade vi det också ganska trevligt. Den som det var trevligast att hälsa på var Mrs. Andre´. Hon var också svenska men hade inte varit i Sverige på över 20 år. Hennes man var engelsman. När hon blev frälst, flyttade han från henne till ett annat hus, de var dock inte skilda utan han kom och besökte henne ibland. Hon var en mycket gudfruktig kvinna och gjorde mycket gott för de fattiga, sjuka och även för missionen. Sista gången vi var ditbjudna var 14 dagar före jul. När vi kom dit hade hon fallit ned från en ställning. Hon skulle göra julfint tills vi kom, men i fallet bröt hon ett revben och fick väldig värk så att doktorn ordinerade henne till ett lasarett. Vi fick bara gå in och hälsa på henne så kom ambulansen och hon fördes till sjukhuset. Vi fick stanna kvar där. Hennes kompanjon, en tyska, gjorde i ordning mat. Flera gäster kom och alla blev bestörtade, när de fick höra om olyckan. Vi sjöng några sånger, hade en härlig bönestund och for sedan hem igen.

 

I september kom krisen då kriget var nära att utbryta mellan England och Tyskland. Flera av svenskarna reste hem meddetsamma de fick höra om det kritiska läget. Vi stannade kvar ty vi hade ännu inte varit i England mer än 2 månader. Det blev mer och mer spänt för varje dag. I kyrkorna samlades man varje dag och bad Gud för freden. Människor av alla slag gick in för att bedja. Där låg höga, låga, rika och fattiga sida vid sida för att bedja. Många krigsinvalider som gick med hjälp av kryckor till kyrkorna var med och instämde i bönerna. Dessa visste vad ett krig ville säga och de önskade säkert att både land och folk skulle skonas från krigets fasor. Hur man än bad såg det ut som om situationen skulle förvärras dag för dag.

 

Snart satte man upp stora plakat på kyrkväggarna där det stod skrivet. ”Bed inte längre om fred, bed hellre om att Guds vilja skall ske.”

Söndagen den 20 sept. gick vi till förmiddagsmötet i Elim Clapham. Där fick vi höra att läget nu var mycket kritiskt. Ja, krig var så gott som oundvikligt. Det blev bön och tårar om vartannat, alla var beredda på att svåra tider skulle stunda. Strax efter mötet for en högtalarbil genom gatorna och uppmanade allmänheten att gå och skaffa gasmasker på eftermiddagen, detta gjorde ett djupt intryck på folket och man frågande; ”Skall kriget bli en verklighet.”

 

Vi var bjudna till Kellys på eftermiddagen. Kelly var mycket orolig hela dagen. En man i ett hus bredvid hade fått höra om att kriget skulle börja, att gasmasker skulle anskaffas och inte nog därmed, hans egen son hade just blivit inkallad till krigstjänst. Fadern hade själv varit med i förra världskriget, och när han tänkte på att samma erfarenheter än en gång skulle upprepas blev han förtvivlad, ja, han blev vansinnig. Först fick han tag i en yxa och sprang in i rummet till sin son och högg av honom fingrarna på både händerna, för att hindra honom att komma ut i kriget, sedan sprang han ut i gatan och skrek och polisbil hämtade fadern.

 

Redan på lördagskvällen hade en stor skara trupper i all tysthet inkallats och sänds för att bevaka staden. Nu blev det ännu flera inkallningar för varje dag. Poliserna stoppade bussar och spårvagnar för att inkalla olika årsklasserna. Det blev rusning till White Hall där gasmasker utdelades. Många ställde till panik p.g.a. sin oro och förtvivlan. Vi gick inte för att skaffa gasmasker, ty vi förstod att det skulle bli frågan om, att vi skulle få resa hem till Sverige. Vi var till pastor Barnes kyrka på söndags kvällen. Det var ett mycket allvarligt möte, dock var det ingen som ville bliva frälst. Krogarna var fullsatta av människor, kanske många av dem sökte dränka sina bekymmer i spriten.

 

På måndagen ringde vi till Svenska konsult och frågade om vi måste resa hem. Han kunde då inte ge något bestämt svar utan skulle återkomma senare. Dagen efter besökte Thora och Thång honom, och då tyckte han, att det var bäst att vi reste hem till Sverige. Meddetsamma tog vi spårvagnen till resebyrån för att köpa biljett. Gösta och Greta hade returbiljetter men det fanns ingen plats i 3:e klasshyttarna varför vi fick lägga till en slant och 1: a klass hytter. För oss Rut, Mjörnell, Erik, och mej fanns det ingen platts på de svenska båtarna. Vi reste då hem igen utan att ha ordnat något för vår hemresa. På eftermiddagen gick vi ut och såg på nät man grävde skyddsrum i parkerna och övade med kanonerna, som hade blivit uppsatta i alla parker.

 

Nästa dag åkte vi till resebyrån tidigt på morgonen, vi fick då köpa biljetter med ”Vega” en norsk ångare. Därefter gjorde vi en del uppköp, det tog ganska lång tid, ty alla människor var ute på stan för att göra inköp innan kriget skulle börja. Vi fick inte heller vara utan gasmasker längre, därför fick vi bud om att gå till Brixton och hämta var sin gasmask där. Det gjorde vi innan vi gick hem. Det var en liten flicka som blev så rädd för gasmaskerna att hon började storgråta. Överallt såg man småbarn, gamla män och kvinnor, som var på väg hem med sina gasmasker.

 

När vi kom hempackade vi ner våra tillhörigheter och gjorde oss resfärdiga. Båten skulle gå från New-Castle den 25 sept. alltså på fredagen samma vecka. Mjörnell hörde till Clapham distrikt och därför fick han, enligt order, stanna hemma emedan en bil var ute för att dela ut gasmasker till alla i det distriktet. Sent på natten vid två tiden kom några män och bultade på. Nu fick alla var sin gasmask.

Ute på gatorna hörde man tidningsmännens hojtande ifrån tidigt på morgonen till sent på natten. Alla måste ut för att skaffa en tidning och se om kriget skulle börja. Att det skulle bliva ett återvändo kunde man knappast inte hoppas på längre. Oron tilltog allt mer. Flera tyskar skulle söka sig hem till Tyskland, men de var rädda för att förråda att de var tyskar. En och annan tog sitt liv i sin förtvivlan över vad som skulle komma. När vi kom till vår lärarinna rådde hon oss att resa hem så snart som möjligt. Själv kunde hon inte längre ge oss några lektioner, ty hon hade fått order om att hon tillsammans med sina 80 skolbarn skulle bege sig ut till landsbygden för att komma mera i säkerhet. Både Miss Doulas och hennes syster Miss Louises var mycket ängsliga. Emårde och Stålbergs kom dit för att säga farväl. De skulle resa till Sverige på eftermiddagen. Vi lovade komma tillbaka på torsdags förmiddagen. Det löftet infriade vi också, men när vi kom dit hade Miss Dora redan fått ge sig iväg.

Ingen visste vart. Båda lärarinnorna och barnen fick ett nummer band om armen och fick befallningen att gå till den eller den stationen, där ett tåg skulle finnas, som skulle föra dem från staden. Överallt på gatorna kunde man se en skara skolbarn, som var på väg ut till landet. Vi förstod att det låg mycken oro på djupet i föräldrarnas hjärtan, som fick lämna sina barn i den tanken, att de aldrig mer skulle få återse varandra i livet.

 

Erik gick till Emgårds värdfolk för att hämta ett brev. När han kom dit satt frun och sydde under det att stora tårar rullade ut för hennes kinder. Hon skulle göra i ordning kläder åt sin 9-åriga flicka, som skulle ut till landet nästa dag. Inga pengar hade hon till att köpa tyg för. Hon hade fått sälja sin vigselring för att få pengar till en klänning och en filt. Det var nog inte lätt att vara mor under sådana förhållande.

 

Så kom fredagen den 25 sep. Tidigt på morgonen kom tidningsmannen, vi kunde höra hans hojtande på långt håll. Erik sprang ut och köpte en tidning och kom sedan springande upp till oss. På första sidan läste man med stora feta bokstäver ordet ”FRED”. Att alla blev glada behöver man väl inte säga. Först reste Erik iväg till resebyrån för att få biljetterna ändrade. Vi fick löfte om att få stanna 3 månader till, på samma biljett. Greta och Gösta fick också sina biljetter ändrade.

Nu blev det stor förändring i staden. Kanonerna blev borttagna. Arbetet med att gräva skyddsrum i parkerna upphörde. Bilarna som körde sandsäckar såg man inte längre till och alla trupperna blev på måndagen hemskickade igen. Helt säkert blev det stor glädje när var och en åter fick igen sina kära, som man några dagar förut sagt farväl till, som man trodde, för alltid.

 

Vi var också glada över att vi inte hunnit resa hem till Sverige. Vi ringde upp Miss Louise och frågade om vi kunde få börja lektioner igen, vilket vi naturligtvis fick, ty även de var glada åt att vi var kvar.

 

Redan på lördagen kom Miss Dora hem med sina skolbarn och även alla andra lärare med sina barn återvände, för att fortsätta skolorna som vanligt. På måndagseftermiddagen hade vi engelsk lektion igen. Miss Dora berättade då om hur hon hade haft det under de dagar hon varit borta. De blev förda ut på landet, där de blev hänvisade till en baptistkyrka. Där fick de bo i källarvåningen för att vara så bra skyddade som möjligt för kriget. De var fyra lärarinnor som byttes om att tjänstgöra natt och dag. Dessutom skulle de ordna med mat åt alla skolbarnen och det blev inte litet arbete med det. Det skulle komma extra hjälp till matlagning senare, för att lärarinnorna skulle få börja med lektionerna när man hunnit lugna sig lite efter allt som varit. Alla åtta barnen fick ligga i samma rum. Hela deras förmögenheter utgjordes av en filt samt ett ombyte kläder, förutom de kläder, som dom hade på sig. Extra kläderna användes till kudde, sängen utgjordes av filtat, som var utlagda på stengolvet. För att alla skulle få filt både under och över fick barnen ligga tätt sida vid sida. Ett par dagar senare kom en av bönderna i byn dit på besök. När han fick veta, att barnen fick ligga på stengolvet, med bara en tunn filt under sig, sade han till, att några av de största pojkarna följde med honom hem skulle han plocka ihop alla säckar han hade, och de skulle få stoppa halm i dem att ligga på.

 

Flera av pojkarna följde honom hem och kom sedan tillbaka och hade säckar med halm med sig. Flera pojkar följde med och hjälpte till. På kvällen när man nu skulle börja göra i ordning bäddarna fann man att det var en säck till varje barn alltså åttio säckar. Alla var glada och tackade Gud för att han på detta sätt hjälpt dem. Men när så budet kom att man skulle få återvända hem blev det ju ännu större glädje både hos barnen och lärarinnorna.

Söndag efter fredsslutet alltså den 27 september, gick vi svenskar till militärkyrkan vid ”Buckingham palace”.

Soldaterna gick fram åter vid ingången till gården och höll vakt. Kyrkan var rätt stor och mycket folk hade samlats. Prästen talade mycket allvarligt om huru Gud hade svarat på bön och än en gång givit fred i Europa. Han uppmanade så alla att väl ta vara på tiden och använda den i Guds tjänst. Gud hade ej givit fred för att människor skulle få fortsätta att synda som förut, utan därför att de skulle få fortsätta till bättring. Helt säkert var det nog många, som under krisdagarna givit till Gud om att de skulle lämna sig i hans händer och bliva bättre människor om Gud än en gång ville skona dem från krigets fasor, men sorgligt nog var det stora flertalet, som glömde sina löften nät faran var över.

 

En vecka senare gick Mjörnell, Erik och jag till en spiritiskyrka på möte. Vi tyckte att det skulle vara intressant att få se hur det var på ett spiritist möte. Vi hade mycket hört talas om dem men vi hade aldrig varit på något sådant möte förut. De hade ganska stor kyrka, men mötesbesökarna var så få att mötena hölls i ett litet rum som låg inne på gården. En man kom och visade oss var vi skulle gå in. Det var först ett litet mörkt rum, som vi skulle gå igenom in i det andra rummet  där mötet skulle hållas. Också det rummet var mörkt och väldigt smutsigt. Istället för gardiner hade man täcken för fönstren. Bänkarna var i en fyrkant utefter väggarna. Två damer kom och hälsade oss välkomna, frågade varifrån vi kom samt bjöd oss stiga fram och sätta oss på en bänk längst fram i salen. Vi tackade nej, och satte oss alldeles intill dörren. Mötet började med en sång som föreslogs av en kvinnlig ledare.

En gammal kvinna spelade orgel. På talarstolen var en hel massa skräp uppkastat. Den användes heller inte, utan de som läste stod vid ett bord, som var placerat utefter ena långväggen. Som inledning till mötet lästes ett tycke ur en bok, som handlade om den rätta vilan i Gud. Jesus talades inte om som en frälsare, utan bara som en människa bland människor. Istället talade man om att man skulle tillbedja och dyrka samt den ”Stora Anden”.

 

Därpå släcktes ljuset och en matt lila färgat lampa, som gav ett svagt mystiskt sken i rummet, tändes i stället. Man kunde bara som i en dimma se några bleka ansikten här och var i bänkarna. Vi tyckte det var riktigt kusligt. Jag föreslog att vi skulle gå hem, men Mjörnell tyckte vi skulle stanna än en stund för att se, vad dom nu skulle ta sig för. Det blev alldeles tyst en lång stund. Alla satt för att få stillhet och mottaga budskap från ”Den stora Anden”. Till slut bröts tystnaden. En kvinna steg upp, pekade på en annan kvinna, som satt på en bänk vid kort sidan, och sade: ” Ni syster har haft det mycket svårt den sista tiden och ni har varit sjuk till er kropp, är det inte så”. ”Jo det är sant”. Kom svaret. ”Ni skall inte fruktade för vad som varit, ty nu skall ni få tröst och allt skall bli ljust och härligt igen”.

Åter en stund tystnad. På nytt igen stiger samma kvinna upp och säger några ord om ”den stora anden”. Flera vittnesbörd följer. En ung man reste sig och talade om huru lycklig han blivit, sedan han kommit i kontakt med spiritisterna. En annan kvinna talar om sina erfarenheter under veckan. Hon berättade om att flera kommit till henne och frågat, om hon trodde att det skulle bli krig. Hon hade dock alltid givit dem det svaret, att inget krig skulle komma. De enda krigen som skulle bli i framtiden var inbördes krig. Hon var mycket stolt över att nu, de som framkastat frågan till henne hade fått se, att det var sant som hon sagt, ty det blev inget krig.

 

Vi läste om detta just under krisdagarna också. Det stod i en av de engelska tidningarna, med stora bokstäver så här. ”Allmänheten tror att ett krig är oundvikligt men spiritisterna säger”. ”Det blir inget krig”. Hon berättade också om att hon i veckan hade varit ute på husbesök. När hon så gick gatan fram sade den stora anden till henne, att hon skulle gå in i det och det och det huset och tala om att deras son just har blivit överkörd och dödad utanför statsgränsen. När hon kom in i huset och bringade husfolket detta budskap frågade husfadern hur hon kunde veta det, han kunde nämligen inte tro att det var sant vad hon sade. Hon förklarade då för honom att det var den stora anden som sagt henne det. Medan hon satt kvar där, fick denna familj genom telefon reda på, att deras son blivit överkörd och dödad av en bil alldeles utanför stadsgränsen.

 

Hon sa sig vara mycket glad över, att hon på detta sätt, vid två tillfällen den veckan så tydligt hade fått bevis för vad dev stora anden förmådde uträtta. Vi satt där i bänken och kände oss kusliga till mods. Jag förebrådde mig själv för att gått in till en sådan kyrka, när jag inte hade något där att göra och på samma gång bad jag Gud att han skulle bevara oss från att bli påverkade av dessa hemska makter. Den kvinna som hade framburit det första budskapet, reste sig upp på nytt igen, och denna gång pekade hon ner mot dörren där vi satt, och sade. ”Ni unge man som sitter där”. Vi tittade på varandra och undrade vem hon menade, vi förstod att det var antigen Erik eller Mjörnell, som hon talade till, hon såg tydligen detta och fortsatte därför: ”Ni unge man som sitter där nere vid dörren, ert namn är visst Walfrid men det andra namnet kan jag inte riktigt utläsa”. Vi förstod nu att det var Mjörnell som hon menade, ty han hette Walfrid, ”Ni är omkring 30 år gammal. Kring er ser jag en ljus sky, som först var bakom er men nu kring sluter er på alla sidor.

Ni känner er litet rädd och fruktande, men det behöver ni inte vara, ty ni är på rätt väg och om ni fortsätter på den vägen skall det gå eder väl. Faller ni så stå upp igen och ni skall bliv ett redskap till ”stor välsignelse”. Själva budskapet var ju ingenting att anmärka på men o vad det kändes kusligt, jag riktigt frös invärtes. Trotts allt kunde vi inte annat än dra en smula på mun åt alltsammans. Om en stund reste sig en kvinna, som satt på samma bänk som, vi längst inne i hörnet. Hon sade: ”Det är många främmande andar här i dag som lyssnar på oss och vill vara till hinder för oss, och det är särskilt en ande, som trycker mig så väldigt på min ena axel:” ock så tittade hon på oss. Jag blev faktiskt riktigt rädd och undrade vad som nu skulle komma. Det var dansmusik från radio plus hundars skall som hördes in ganska kraftigt och jag tänkte där jag satt: Månne det här är verkliga ljud som kommer utifrån någonstans, eller är det något som kommer från ondskans andevärld.

 

En karl reste sig, kom fram till oss och bad Erik om att han skulle få hålla hans händer. Erik svarade absolut: ”Nej” med väldig skärpa i rösten. Jag sade halvhögt: ”Nu gå vi härifrån,” och innan jag hunnit invänta svar var jag på väg ut. Två stolar stod framför dörren, och rädd var jag, för att också finna dörren stängd. I min rädsla kastade jag, ena stolen med en väldig smäll, upp på talar stolen den andra skuffade jag undan till hörnet, och kom så fram till dörren. Till min lättnad fann jag att dörren inte var låst. Strax var jag ute och efter mig kom Mjörnell på alla fyra. Efter honom kom också Erik innan han smällde igen dörren utifrån, tittade han sig tillbaka och mannen som ville hålla hans händer, dansade runt där på golvet och knäppte i fingrarna. Vi kände det som en stor lättnad att komma ut därifrån. Vi tog först en promenad sedan gick vi hem och bad samt tackade GUD för att vi var frälsta genom Jesus blod. 

 

En av våra svenskar kamrater var sjuksköterska vid Hamstendas hospital i London. Vi blev inbjudna till hospitalet (sjukhuset) där för att spela och sjunga för patienterna. Vi gick från sal ill sal i flera timmar. De visade sig intresserade och tacksamma, och bad oss komma igen vid lämpligt tillfälle. Rosa Wedin följde med oss hem till Mrs Hewlett och stannade ett par dagar. Hon var hos oss, ett par dagar senare också. Hon fick blindtarms inflation och opererad  på sjukhuset där. Greta och Rut var och besökte henne ett par gånger.

Vi andra fick vara friska hela tiden, med undantag av en syster Helfrid Lundin, som troligen hade överansträngt sig med sina läxor. Hon var omkring 40 år. Läste gjorde hon nästan både dag och natt tills hon blev nästan litet konstig. Stålbergs, Emgårds, Greta och Gun Boman byttes om att vaka över henne på nätterna. En dag fick hon för sig att poliserna skulle komma och hämta henne för att sätta henne i häktet. Vi hjälptes åt och bad till Gud att han skulle styrka henne. Hon blev också så pass bättre att hon kunde resa hem till Sverige. Emgårds följde henne till Liverpool station, där de träffade ett par svenskar, som var på hemväg. De lovade att ta hand om henne och hjälpa henne så gott de kunde. Efter ett par veckor fick Stålbergs brev från henne med underrättelsen att hemresan gått bra, och hon var nu på ett vilohem och kände sig mycket kryare igen.

 

En lörd. efm var Rut, Erik och jag ute och tog oss en promenad, vi gick åt ett håll som vi aldrig varit, åt förut. Det fanns många fina och väldigt stora affärer. Vi gick in i en av de största affärerna. Där såldes möbler tygvaror, köksateraljer, leksaker, ja allt vad man kan tänka sig fanns i den affären. I ett litet rum var flera människor samlade. Vi gick också in för att undersöka vad som fanns där. Det var demonstration av en television. Vi kunde på en tavla i radion se dem, som sjöng eller talade i Radio. Alla deras rörelser och gester och rummet där de var. Det var första gången vi sett något sådant och det föreföll oss ganska underligt att man nu hade kommit så långt att man t.o.m kunde sända bilderna på radio.

 

På hemvägen köpte vi litet kaffebröd så gick vi hem och hade en trevlig stund. Rut och Jag stickade på våra jumpers, och Erik läsre högt ur en bok, som handlade om två missionärer i Kina (Hayman, Bosehara) som blivit tillfångatagna av den rödaarmen, men som efter några års verdermödor blev frigivna igen och återförenades med sina kära.

Så drack vi kaffe och hade en bönestund och så hade åter en dag gått till ända. Nästa dag reste Ruth till Bönningham till Thora Eriksson. Hon hade flyttat från London och börjat på Kväkarnas skola, där studerade från alla jordens länder deltog.

 

Greta, Erik och jag samt Rosa Wedin åkte till Westminsters Cathedral och var med på ett katolskt möte. Kyrkan var väldigt stor. Invid dörren var ett bokstånd där tidningar, böcker och krusifix såldes. Längre in i lokalen var en sparbössa där aposteln Petrus satt. Där skulle Peterspenningen erläggas för att syndernas förlåtelse. På båda sidor i kyrkan såg man bilder och krusifix av jungfru Maria. En del var placerade innan för stora järngaller. Mycket folk var samlat och flera kom undan för undan. Man kunde se människor i alla åldrar komma in och böja sina knän och göra korsteken innan de satte sig. Det upprepades också många gånger under gudstjänsten. T,o.m. små barn i 3-4 års åldern var med och deltog i ceremonierna. En stor skara präster var samlade uppe på plattformen, var ifrån man kunde höra ett enda ihärdigt och entonigt mummel. Det var bön för de avlidnas andar att de mått komma ur skärselden snart.

Korggossarna sjöng några sånger och tre präster gick där fram och åter, böjde knä för Mariabilden, kysste bibeln, läste, stänkte vigvatten över de övriga prästerna, svängde rökelsen gång på gång samt gick fram och åter med några astora ljus, som var tända. Allt vad som lästes och sjöngs var på latin så vi kunde inte förstå ett enda ord. Ingen predikan förekom. Så snart mötet var slut fortsatte prästerna sin entoniga bön för de avlidnas andar.

 

En lördagskväll kom Thång upp till Erik på besök. Han var sig inte alls lik, satt tyst och såg sorgsen ut. Efter en stund säger han: ”Jag har kommit hit därför att jag vill, att ni kamrater skall bedja till GUD för mig. Jag kan inte säga vad det är men jag önskar ni skall bedja att GUD må möta mig på nytt och frälsa mig helt.” Erik kom och hämtade oss. Rut, Greta och jag följde med ner till Kellys, och så hade vi en gemensam bönestund, på Eriks rum. Den varade i flera timmar. Vi visste inte riktigt vad det var, men vi bad GUD om att han skulle möta med vår broder. Thång bad själv. Det var riktigt nödrop, ångest och tårar om vartannat. Vi förstod av hans böner att det var något alldeles särskilt. Vi kände dock att GUD kom oss nära och välsignade våra hjärtan. Thång bad om förlåtelse för att han varit en slarvig kristen, och bad GUD om nåd att få börja ett nytt liv. Vi kände våra felsteg litet var så vi instämde också i hans böner.

 

När vi så reste oss sjöng Erik ”När över stigen tunga skuggor falla.”

Thång och Erik sjöng tillsammans. ”Osalighet, o gåtfullhet--------.”

Så talade Thång om att han kände sig sjuk, och att han känt syntomer till en sjukdom, som han visste var omöjligt att bli fri ifrån, om GUD inte ville gripa in, och han bad oss att vi i fortsättningen skulle bedja för honom.

Han skulle gå till en doktor ett par dagar senare och då skulle det bli uppenbart om GUD hört bön och gjort honom frisk. Dagen innan han gick till doktor träffade Erik honom. Då sa han. Att det åtminstone kändes som om det ännu inte blivit någon förändring. Sjukdomssytomerna var alltjämt kvar. Sedan han varit hos doktorn kom han direkt upp till oss i Clapham. Han såg så glad ut då han kom så vi förstod, att något särskilt hade skett. Han berättade då att doktorn hade undersökt honom flera gånger om, och han kom till det resultatet att han var fullkomligt frisk. GUD hade således hört bön och gripit in och helat honom.

 

Den 11 november var en stor dag i England. Erik fyllde även år. Då hölls nämligen en åminnelsefest efter de i kriget stupade soldaterna. Det var nog också en svår dag för alla dem, som mistat sina kära i kriget. Tidigt på morgonen kom folket i rörelse, krigsinvalider och även andra gick omkring och sålde vallmo. Pengarna som kom in av denna försäljning skulle tillfalla krigsinvaliderna.

Man kunde inte se en enda människa, som inte köpt en blomma. Det var föresten en skam om någon inte skulle köpa. Många betalade flera pund andra flera shilling. I regel kostade blommorna 6 d, och upp till 5 sk. Vad som var grundorsaken till att man gjorde vallmo var, berättade Miss Douglas, att när fredan slöts den 11 november 1918 låg slagfältet som en enda öken. Man kunde inte se ett enda grönt strå. När sedan alla döda kroppar hade fraktats bort, så uppväxte, efter en månad, vallmo över hela slagfältet ingen visste heller varifrån de kommit, ty ingen hade kastat ut några vallmo frön.

 

Vi skulle åka med spårvagn till Westminster kl.8 på morgonen, men alla bussar och spårvagnar var fullastade av folk, så vi kunde inte komma i väg förrän vid 9-tiden. Vi gick så direkt till White Hall där själva åminnelse-festen skulle hållas vid den tomma graven där. Det var redan tusentals människor samlade, men vi fick ändå en ganska god plats. Vi köpte också ett periskop var, som man gick och sålde i massor, för att även de som fick stå längst bort skulle kunna se vad som föregicks. Många hade klättrat upp på breda fönsterkarmar och på taken för att få bra utsikt, men när poliserna fick se det fick de order om att genast gå ned därifrån och ställa sig på trottoarerna. Alla åskådarna fick hålla sig inom trottoarernas område. Vid varje sida framför folket stod poliser med ungefär 5 meters mellanrum. Efter dem kom soldater och intog sina platser i två led på var sida om gatan, också de med ungefär 5 meters mellanrum. Man hade också med krit streck indelat gatan i stora fyrkanter på var sida om senetaffen. Vi undrade vad det kunde betyda, men snart fick vi reda på varför. Vid 10-tiden hördes regimentsmusik och allt emellanåt ett väldigt hojtande någonstans långt bort. Det kom dock allt närmare och närmare. Efter en stund fick man se ett helt långt tåg av beväringar som kom tågande gatan fram. De var uppdelade i olika grupper var och en med sina ledare.

 

De intog så sina platser i fyrkanterna mitt i gatan. Varje grupp hade sin särskilda dräkt. De flesta av Engelska regementena spelade på horn, skottarna spelade på sina säckpipor. Konungen och drottningen var också med. Strax före kl. 11,00 bad konungen för land och folk, en gemensam sång sjöngs, var på följde 2 minuters tystnad över hela London, ja, hela England. Där vi stod bland den stora folkmassan kunde vi inte höra ett enda ljud. Spårvagnarna stannade mitt ute på linjen, även så alla bussar, bilar och fordon av alla slag var de än var. Konduktörerna gick ut och ställde sig vid sidan av spårvagnarna, lyfte av sig sina hattar och bad tyst till GUD. Även folket som var ute på gatorna stannade och bad.

Precis på slaget kl.11,00 hördes tre skarpa skott efter varandra, sedan stämde musikkårerna upp och spelade revelgen, som symboliserade uppståndelsen av de döda istället för att de förut kl. 11,45 hade givit signalen till ro i gravarna. Män och kvinnor som varit med i kriget 1914-1918 kom nu i ett långt led och passerade förbi den tomma graven. Alla män lyfte sina hattar just som de gick förbi senetaffen och alla visade de döda sin aktning och vördnad.

(För övrigt kunde man aldrig se en engelsman gå förbi graven vid White Hall utan att lyfta på hatten, och även sedan de gått förbi kunde man se dem vända sig om och buga). Alla dessa män och kvinnor som var med i tåget bara en eller flera medaljer. Många av dem var blinda så de blev ledda av sina sidokamrater, andra hade förlorat en hand eller arm. En del hade bara ett ben så de måste hoppa på kryckor. Efter dem kom 4 stora bussar med sådana krigsinvalider som hade mistat både armar och ben och därför inte kunde gå. Många av dem vårdades ännu på sjukhusen.

 

Efter festens slut, gick alla till Westminster Abbey. Där utanför såldes träkors, som en vallmo var fästad på. Anhöriga till de i kriget stupade köpte sådana små kors och skrev namnet på den eller de av deras kära, som fått giva sina liv, sedan placerades korsen ute på en gräsmatta utanför kyrkan. Efter en vecka samlades, de åter upp och brändes. Därpå marscherade alla genom kyrkan fram till den okände soldatens grav. Det var nämligen så, att man under världskriget förde hem en stupad soldat, ingen vet av vilken nationalitet han var, och begravde honom i Westminster Abbey. Där vid den okände soldatens grav kastade man ned sina valmoblommor. Man kunde se många som gick med tårfyllda ögon, och man förstod att det var sorg över förlusten av kära anförvanter.

Alla anförvanter till de i kriget stupade blev tillsammans med konungen och drottningen och andra höga män bjudna på middag i White Hall. Sedan alla slutat med middagen öppnades en lucka i taket och 1 Milljon vallmo sänktes ned över borden, som en symbol på de 1 000 000 män, som givit sina liv för att försvara fosterlandet. Många av krigsinvaliderna gick också rätt mycket pengar, ty alla som gick förbi gav dem en slant.

 

När vi skulle gå hem igen, såg vi några spiritister, som tog tillfället i akt, och gick omkring med stora plakat på vilka det stod skrivit: ”Om du önskar tala med din man, din broder eller någon annan av dina kära som är döda, kan du få göra det i dag.” Vi var också med på åminnelse fästen i militär- kyrkan på söndagskvällen. Kyrkan var fylld till sista plats. På de förnämsta platserna vid valven satt grevar och de högre militärmännen. Stora vallmokransar och gillanger var fästade runt kring räcket på talarstolen. Mycket militär musik förekom. På ena läktaren vid högra sidan av talarstolen hade tiolisterna sin plats på andra stan satt trumslagarna och på läktaren vid ingången satt horn musikanterna. Det var gripande att höra musiken, särskilt när man gav signalerna till uppståndelse. Prästen talade också mycket bra.

 

När parlamentet öppnades var vi också med bland folkskaran utanför Westminster Abbey. Utan för Westminster Abbey kyrka var det dekorerat med flaggor och band. På trottoaren in till kyrkan låg en fin röd matta. Flera män gick omkring med sina vagnar och sopade upp allt skräp för att hålla gatan i ordning. Gatan grusades från kyrkan upp till White Hall. Förutom poliser som bildade kedja framför folket, som stod på trottoarerna, var det också en stor skara av ridande poliser, som red fram och åter för att hålla ordning på folket, så att ingen skulle gå ut i gatan. Framför poliskedjan på båda sidor stod en lång rad av soldater med på satta bajonetter. Vid halv 11-tiden började bilarna komma med grevar och alla finare herrar och även damer, där på kom bussar fina och eleganta med konungens livgardes musikkår, och även musikanter från Torver. De hade också kungakronan och kungaspiran med. Sedan kom kavalleriet. Hästarna var mycket fina och gick i takt efter musiken, ehuru de ibland blev skrämda så de gick över gatan istället för längs efter. Så kommer konungen och drottningen i sin guldvagn förspänd av 4 par hästar vilka också var fint utstyrda. Två män gick på var sida om hästarna en man satt på hästarna i främsta raden. Och i konungens vagn satt kusken längst bak på en hög stol. Alla männen hade peruker med vitt halvlångt hår. Allt var gammaldags och man påminde sig bilder i gamla sagoböcker när man såg det långa tåget av kungliga och andra höga personligheter. Parlamentets öppnade varade ungefär 15 minuter, sedan återvände de igen. Vi stod kvar tills det långa tåget ånyo passerat förbi. När vi så skulle åka med spårvagn hem, var det så mycket folk att vi fick vänta ungefär 2 timmar, innan vi kunde komma med i någon spårvagn.

 

Dagen efter var vi och tittade på (Lord Mayer Shore) hertigen av Kent. Det var ett långt karnevalståg som gick genom gatorna. Män och kvinnor i klädedräkten av olika slag, redan flera hundra år tillbaka i tiden passerade förbi, även så olika slags fordon av gamla och nya typer och män som utförde olika arbeten satt i vagnar och utförde sina arbeten som de passerade förbi. Idrott och sport av olika slag förekom också, mycket intressanta, emedan alla dessa föreställningar och fester var helt främmande för oss svenskar.

 

Våra biljetter skulle utgå veckan mellan jul och nyår. Vi tyckte då att det var lika bra att resa hem så pass tidigt, att vi skule få vara hemma julafton, alldenstund, som det skulle bli vår sista julhelg hemma i Sverige.

Vi sade upp våra rum och lektioner och talade om att vi skulle resa hem den 19 december. Vår lärarinna tyckte inte så mycket om, att vi skulle resa hem tidigare än vad som från början blivit bestämt men hon fick ju lov ttt finna sig i att vi slutade. Vi hade vår sista lektion för henne 14 dagar innan vi reste hem. Rut, Greta och jag fick var sin bok av henne som minnesgåva. Dessutom fick Erik och jag en tavla med en engelsk vers på, som skulle vara som en lysningspresent från Miss Dora och Miss Louise.

 

De sista 14 dagarna bodde också Mjörnell tillsammans med Erik hos Kellys. Vi var ute nästan varje dag och såg oss omkring. En dag åkte vi ut utanför stadsgränsen till ”Kevv garden”. Det var en mycket vacker park med träd och blommor av alla slag. Därifrån åkte vi med till ”The Indian docks” och hälsade på maskinisten på Svecia. Han följe sedan med oss till Svenska Sjömanskyrkan där han bjöd oss på kaffe och vi hade en trevlig stund tillsammans. Det var gott om svenska sjömän där och även andra svenskar. Bl.a. träffade Greta en av sina diakoner kamrater där. Vi kände också igen henne, ty hon var med på Svecia samtidigt som vi, när vi reste över till England. Övriga dagar använde vi till museum besök samt att sägs farväl till vänner och bekanta.

Näst sista dagen bjöd mrs Hewlett Erik och Gösta till lunch. Vi hade då en trevlig stund tillsammans. Vi fick var sin engelsk bok mrs Hewlett som julklapp. Vi hade sytt varsin sak i matlashe och Erik hade köpt en syltalagär med silversked, som vi gav henne till julklapp.

På kvällen samlades vi alla svenskar och även några bekanta, som vi fått under vår London vistelse, hos Kellys. Även där utdelades julklappar till småflickorna, Rita, Elin och Yoysi. Vi lämnade varandra minnesord och hade till sist en bönestund gemensamt.

 

Nästa dag den 19 dec, kom bilen som skulle föra oss till Kinghs Cross station där tåget avgick till New Caste kl, 12,30. Gösta kom med till Kellys och följde oss till stationen. Thång skulle stanna kvar i London ännu några månader, Gösta, Greta och Mjörnell skulle resa till Sverige med Britana nästa dag.

Så var då Rut, Erik och jag på hemväg. Mellan Kings Cross och New Castle var inte mycket att se. Några fårhjordar betade här och där. Husen stod grå och dystra allt verkade smutsigt och eländigt. Kl 8 på kvällen var vi framme i New Castle. Vi fick där visa våra passböcker och biljetter innan vi steg ombord på ”Vega”, som skulle föra oss till Bergen i Norge. Även nu fick Rut och jag bo i samma hytt. Erik hade en hytt ensam mitt emot oss. Vi tyckte att det skulle bli så härligt att få riktig svensk mat igen, så vi riktigt njöt i förväg.

 

Båten lade ut från land och snart såg vi sista skymten av Englanda kust. Borden i matsalen stod dukade med mycken god nordiskt mat. Vi bjöds till borden, och vi gick dit i den tanken att nu skulle maten smaka riktigt gott. Vi hade dock knappast hunnit sätta oss ned förrän vi fick känna hur båten började häva sig allt mer och mer. Nu måste vi skynda på för att få i oss den mat vi taget till oss, ty vi började känna oss riktigt illamående både Rut och jag. Strax vi ätit gick vi upp på däck. Jag satte mig på en stol och satt kvar där ganska länge och kämpade mot maten, som ville komma tillbaka upp igen. Rut gick fram och åter en stund, sedan försvann hon. Om en stund gick Erik med och fann då Rut i vår hytt, där hon tömt magens innehåll i en pappburk, som uppasserskan sedan tömde. Jag satt kvar på min stol uppe på däck och undrade hur jag skulle kunna komma ner till hytten igen. Båten gungade mer och mer. Till slut fick jag inte sitta där längre, Erik tog mig i armen och skulle hjälpa mig ner till hytten. Jag hade bara hunnit innanför dörren på överdäck, då jag måste vända om i en hast och alldeles utanför dörren fick jag lämna all maten, som sedan spolades bort av vågorna.

Jag blev då så pass bra att jag kunde komma ner till hytten utan någon svårighet.

Rut var fortfarande sjuk, och det bästa för oss båda var att ställa så vi kom i säng fortast möjligt. Vi var sjuka hela natten och hela förmiddagen dagen därpå, till vi kom in i Stavangerfjorden. Vågorna kom höga som stora berg och slog över båten. Uppasserskan kom var kvart och frågade hur vi mådde. Hon talade norska så Rut hade svårt att förstå vad hon sade, därför fick jag lov att svara för oss båda. Jag skulle försöka se upp när jag svarade henne, men då blev jag ännu värre sjuk. Det var nästan som man alldeles skulle brytas sönder.

 

Erik sov hela natten tills kl, 6 på morgonen. Han kände sig fullt frisk och skulle nu upp för att se på vågorna. Man kunde inte komma längre än upp till salongen, dörrarna till däck var stängda med stora järnluckor, men sjön och vågorna syntes genom de små fönstergluggarna. Vi hörde när Erik gick förbi vår dörr och hur han raglade gången fram. Allt emellanåt hördes krasch av porslin och silver som gång på gång hamnade på golvet.

Efter en stund kom Erik tillbaka. Han stack in huvudet till oss och hälsade med modig röst. ”God morgon”. Men med det samma var han försvunnen igen. Rut och jag började skratta, trots vårt elände, och sade till varandra, ”Nu är nog han sjuk också eftersom han försvann så fort.” det dröjde inte heller läng, förrän vi fick höra, att också han stod i och kräktes därinne i sin hytt. De enda som kunde vara upp på benen, var några sjömän, som var på hemväg, förutom båtbesättningen. Alla de andra av passagerarna var kvar i sina hytter. När vi så kom in i Stavangerfjorden och det blev lugnare kunde vi komma upp igen. Vi hann just bli klädda och färdiga, till våra pass skulle visas.

 

I Stavanger gick vi land för att se på stan. Erik hade bott där och tyckte därför att det skulle bli roligt att få uppliva gamla minnen. Vi hade dock inte gått många minuter förrän vi blev alldeles slut av hunger och matthet efter nattens och förmiddagens strapatser. Vi vände om och gick ombord igen och fick litet till livs. O, vad det nu smakade gott med mat. Vi åt också så länge det fanns något kvar på smörgåsfaten. Vi niotiden på kvällen kunde vi se långa pärband av ljus som närmade sig alltmer. När vi kom utanför Bergen var det stora berg med ett snötäcke som lyste vitt och fint.

 

Snart var vi framme vid hamnen och uppför det stora berget rakt fram glimmade ljusen överallt och man kunde i ljusskenet urskilja några vägar här och var uppför berget. Nere vid hamn stod ett par, som vi tyckte liknade dem, som skulle komma oss till mötes där, ehuru vi aldrig hade sett dem förr. De tittade på oss och vi på dem och vi vinkade åt varandra. Det var mycket riktigt de, som skulle ta hand om oss. De hjälpte oss med vårt bagage som nu skulle gå genom tullen. Vi hade ett paket med från en flicka, som hade plats i England, till hennes hem i Bergen. Alla väskor och paket måste öppnas. Efter som alla våra tillhörigheter skulle gå vidare till Sverige, behövde vi inte betala någon tull för dem. Paket som skulle stanna i Norge fick erläggas 2,60 i tull, innan man kunde få det med. Detta skötte dock våra norska vänner om.

 

Vi blev bjudna med till deras hem, som sedan också blev Eriks hem för några dagar. Först blev vi bjudna på kaffe samt frukt. Sedan kom pastorn (Dahl) och ett par andra av pingstförsamlingens medlemmar. Då bjöds på kvällsmat, så hade vi en bönestund, varefter var och en gick till sitt. Rut och jag bodde hos en syster, som också tillhörde församlingen. Andra och sista natten bodde vi hos vaktmästarinnan i kapellet. Vi deltog också i ett möte där. Vännerna var mycket snälla och hade ordnat allt för oss på bästa sätt. Vi fick äta frukost och kväll i hemmen där vi bodde. Middag spisade vi på en matservering i staden. Dagarna tillbringade vi för det mesta ute på stan. En broder följde oss överallt i stan och visade oss alla sevärdheter. En dag åkte vi med linbanan upp på ett högt berg, där vi kunde se ned över hela staden. Efter tre dagar fortsatte vi vår resa. Flera vänner var med oss till stationen och vinkade farväl.

 

Färden på järnväg var också en ny upplevelse för oss. Vi åkte än över höga snötäckta fjäll och än genom stora tunnlar. Det var 18 grader kallt och vi frös storligen. Vi hade inte blivit vana vid kölden ännu, ty när vi reste från London var det ganska varmt där. Barnen gick ännu utan strumpor där.

Vi hade tänkt stanna i Oslo över söndagen, men emedan det var hotell strejk, var vi rädda för att det skulle bli svårt för oss, att få rum över natten, därför fortsatte vi vår färd direkt hem till Sverige.

 

Strax innan vi kom till Charlottenberg, skulle det bli tullvisitering. Vi fick följa med tullmannen till den vagn där vi hade våra väskor. Han såg igenom det vi hade, som allra hastigast, och vi behövde inte betala någon som helst tullavgift, trotts att vi köpt en del kläder med oss från England.

I kupén intill oss satt några unga män som var på väg hem. De hade varit i Amerika och skulle hem till jul. Alla var svenskar och hade sina hem i Norrland. De hade mycket sprit i sina väskor, och festade gjorde de mest hela vägen, så ingen av dem var riktigt nykter. Vi undrade hur det skulle gå för dem, när tullmannen kom, men också de kom igenom tullen utan svårighet.

Nu gick tiden fort och vi räknade timmar och minuter till vi skulle vara hemma. I Jössefors vid stationen hälsade vi som hastigast på Majvor Anten.

Hon var ner till tåget med ett brev.

Kl. 12,00 på natten, anlände vi till Arvika ”central”. Eriks pappa var vid tåget och mötte oss. Rut och jag stannade också kvar i stan över natten, eftersom mamma inte väntade oss förrän på kvällen nästa dag. Så följdes vi åt alla tre hem till Möllerud nästa förmiddag. Det var roligt för oss alla att åter vara hemma bland våra kära i älskat fosterland.

 

Rut stannade i Arvika tre dagar. Sedan fortsatte hon till sitt hem i Bergkvara. Vi skildes således från varandra efter 2 år och 5 mån sammanvaro som rumskamrater, och har inte heller hopp om att få vara så mycket tillsammans, efter som våra vägar går åt olika håll.

Hennes väg går till Kina – vår till Indien.

Framtiden är fördold för oss, ingen vet vad den bär i sitt sköte. Dock är det tryggt, att vi alla få lämna våra liv i den, som slutligen för oss till himmelen – vårt rätta fadershem.

Vår Englands vistelse (från 19 juli till 17 dec.) 1938.

Av Elly Andersson (Samuelsson som gift med Erik Samuelsson).

Avskrift från dagböcker av Kerstin (dotter) gift med Lennarth Wiklund.

1996-1997, 2011. tel:073-83 670 960, 073-80 84 525