Erik Samuelsson från hans tid i Indien.
Att arbeta som missionär i Indien innebär inte bara att predika evangelium – glädjebudskapet till de fångna och fattiga och söka- som många av missionens motståndare här hemma anse – med lock eller pock rycka de olärda hinduer eller muhammedaner från deras gamla religion och kultur och tvinga in dem i en annan fålla eller placera på dem en kristen ”fångtröja”. Men jag vill skynda mig att säga, att predika evangelium om Guds kärlek, uppenbarad i Kristus till försoning och frälsning för alla människor är och förbliver en missionärs förnämsta uppgift. Det är rygg – raden i all verklig kristen mission.
Detta betyder dock inte, att vi arbeta därute med förbundna ögon och inte se de
som människorna befinna sig i och försöka med de ytterst små resurser vi ha, hjälpa dem ur denna nöd. Även Kristus var vaken över detta: Han inte bara förlät synder, bestraffade skrymteri, o.s.v. utan såg till människorna fick mat, då de hungrade, botade de sjuka, tröstade de sörjande, gav människorna nya startmöjligheter, där allt hade gått sönder.
Ett par tre saker måste jag säga, som en förklaring, innan jag går vidare i mitt tal:
Vad jag här kommer att berätta, härrör sig från den tid min hustru och jag var missionärer i Indien, och vi kom hem till Sverige 1946, efter sju års verksamhet där. Alltså snart 24 år sedan, och mycket av positiv utveckling, kan hända på denna tid. Då var det brytningstid, när Indien kämpade under Mahatma Gandhi för att uppnå frigörelse från England.
Under främmande makt, gjorde Indien inte stora framsteg. Skolväsendet stod nästan stilla. Endast de privilegierade hade möjlighet att sända sina barn till skolan, och då var det endast 13% av den manliga befolkningen som kunde skriva och läsa. Nu lär det vara 23%. Bland kvinnorna var det 3%, nu 12%. De kvinnor som under vår tid kunde läskonsten var nästan alla från missionens skolor. Inga barn från långkasten hade rättighet att gå i skola - nu är det skolplikt för alla barn – åtminstinne på papperet.
Lärarbritsen har varit och är enormt stort fortfarande, men varje år utexamineras mängder av lärare och lärarinnor. Skolhus byggs också så fort pengar kommer loss, men fortfarande hålls många skolor ute i det fria. Detta senare sagt om Indien av i dag.
Under engelsmännens tid byggdes inte mer nya vägar än de som var absolut nödvändiga för Industrierna och samfärdsel mellan de allra största städerna, men sedan Indien blev fritt har hundratals mil av moderna asfaltvägar byggts mellan alla städer och större samhällen och vanliga bilvägar mellan de olika byarna.
Då vi var där ute fanns elektricitet endast i de större städerna, nu däremot finns elektriskt lyse i så gott som i alla byar: alltså en enorm utveckling på många områden.
Som en upplysning kan jag också nämna, att Indien som ej kan jämföras med ett europeisk land vad gäller varken ytinnehåll eller folkmängd, utan snarare en kontinent med sin över 500 mil. Invånare. Är så oerhört olika i olika provinser och landsändar. En del provinsregeringar är s.a.s. ”framåtvänliga” och åter andra konservativa, ja en del vill föra sin provins tillbaka till hiduismen med allt vad det innebär. Det kommer i mångt och mycket föra en sådan plats till ett stopp i utvecklingen: såsom sjukvård, skolverksamhet och mycken social verksamhet. Kontentan blir den, att vad som sker i en provins, stå de helt främmande för i en annan och vad som är ”vardagsmat” i den ena är ett sällsynt fall i en annan.
Indiens tiggare. Vilka de är?
Det kan vara och är ofta yrkestiggare, sådana som tillhör tiggarkasten. De få ej arbeta, utan måste tigga. Många av dem är ej fattiga, men det hjälper ej, deras religion förbjuder dem att arbeta, de måste så länge de lever tigga, tigga och tigga. De få ofta ”låna” andras sjuka och utmärglade barn som slött hålles fast på höften med ena armen och så pekar de på det stackars sjuka barnet: Ingen mat, inga pengar, snälla herrn, ge mej en slant! Yrkestiggare. Det är unga pojkar som övat in konster av olika slag: Yrkestiggare.
Men så har vi de spetälska. Dock understödde denna regering på ett generöst sätt de missionerna som arbetade bland dem. De gav dem bra tilltagna jordområden, där missionerna kunde hjälpa de spetälska till en bit jord att odla, sedan de fått medicinsk behandling och den hemska sjukdomen slutat att utbreda sig vidare. Dessa olyckliga människor kunde börja leva på nytt. Många av dem bildade hem och fick leva ett lyckligt familjeliv, dessa som på grund av sin sjukdom blivit utstötta från samhället. De fick också var och en efter sin förmåga lära sig olika yrken som passade dem. Då de spetälska mötte en sådan kärlek i praktisk handling kunde de ju inte annat än fråga sig: Vem och var är källan till den kärlek. Svaret kom alltid utan att någon behövde säga dem det: Gud är kärlek. De kunde inte annat än av hela hjärtat tro på en sådan Gud.
Då tågen stannar vid någon station, är det också de handikappade, som tigger. En del är det av eget förvållande. T,ex, de som för att vinna frälsning enlig en av hinduernas lära: Hålla båda armarna uppåt sträckta tills axellederna växer fast. De kunna aldrig mera i hela sitt liv ta ner armarna. Naglarna bli 1 till 2 dm. långa och som regel gå dessa alltid sprit nakna med långt hår ibland är de in smorda med kogödsel. Detta är mycket ”heliga män” och få alltid av sina trosfränder rikliga allmosor.
Men där också de spetälska, som av den hemska sjukdomen fräts sönder. De ha inga fingrar eller tår eller näsa kvar. Många av dessa har haft erbjudande från någon mission att få komma dit och få hjälp, men hinduerna gör allt för att skrämma dem, att ej ta kontakt med missionen, men hinduerna själva gör intet för att hjälpa dem.
Bland tiggarna ha vi också de blinda. Det är alla åldrar representerade. En del blinda sedan födelsen, andra sedan barnaåren. Många genom veneriska sjukdomar och ögonsjukdomar samt många gamla som starr på sin ålderdom. Det finns ingen ”De blindas förening” där som hjälper dessa arma människor – utom olika missioner, som i många decenier arbetat bland blinda. Under senare år ha regeringen verkligen gjort något för de blinda särskilt genom operation av starr.
Jag var själv med bland de blinda i en mission i Dehra Dun i Norra Indien en hel söndag. Jag blev gripen till tårar att se detta enorma arbete bland flickor och pojkar. Där fick de lära sig både läsa och skriva blindskrift samt olika yrken och man förvånades över deras färdighet. Och vilken sång vid gudstjänsterna från dessa blinda pojkars och flickors läppar! Annars hör man aldrig någon sång från de blinda där ute annat än då de sitter och tigger och sjunger sin monotoma och hopplösa tiggarsång.
En annan kategori tiggare är de gamla, åkerslösa. De är inte sjuka, men orkar ej arbeta. I denna situation blir många av dem utkörda från sina hem av sönerna att tigga sitt uppehälle. De är tämligen lyckligt lottade om de få komma hem och sova hemma på nätternas, men ”dagsinkomsten” av sitt tiggande tar sonen ”hand om”.
Dessa gamla gå från hus till hus och tigga, de sitter på torget, vid affärerna på järnvägsstationerna. Om en av de gamla inte orkar gå, snickrar de ihop en trälåda och sätter trähjul på denna, som sedan dras av den starkaste. Här finns ingen pension. Det är endast för statsanställda eller för dem som arbeta vid någon av järnvägarna, eller de tjänstemän i de större bolagen o,s,v som kunna på räkna någon pension och för det mesta gäller detta endast för män. Det ”vanliga” folket har ingen pension. Något ålderdomshem jämförbart med svenska förhållanden finns ej. Däremot finns det – hur konstigt och overkligt det än låter – åldershem för gamla kor. En av våra missionärer var närmaste granne till ett sådant hem för gamla kor. Varje morgon kl:4 ringde ”kyrk-klockan” för att väcka ko-gudens ande för att mottaga deras böner o rökelser. Stor synd om en ko dör hemma hos sin husbonde. Då blir han ålagd att i klädd säcktyg gå omkring och gråtande framför varje dörr tigga sitt uppehälle i 30 dagar. Det är ju mor som dött, och den arme fattige bonde var orsaken till att hon dog och får på detta med flera andra mindre trevliga ritualer och sätt sona sitt ”brott”.
Om oxen dör i sin husbondes stall, blir denne dömd till 60 dagars tiggeri och lika många dagar utstött från sitt hem. Därför ser en bonde alltid till att så kon blir gammal i god tid kommer iväg till ”kohemmet”. Där får korna den allra bästa vård av hinduer präster. De bli dagligen ryktade och uppassade, tillbedda ompysslade till döddagar. De flesta korna ”lever upp på nytt” och ger åter mjölk till prästernas stora tacksamhet. Detta finansieras genom frivilliga gåvor som det kallas. Denna ”koförenings” uniformsklädda unga pojkar få resa gratis med bussar och tåg, där de, ackompanjerade till enkla slaginstrument, sjunga sentimentala visor om ”moder”-kon, hur snäll hon är, hur mycket li-dan-de hon får utstå i hettan m,m, för att ge oss av sin livgivande mjölk. Under tiden de sjunger, sänder de omkring ett mycket vackert kvittensblock, där givarna får skriva sitt namn och den summa de ”offra” fö ko-gudens sista dagar. Det är inte småsummor de få in på detta sätt. Men hjälpa samhället att bygga upp et välgörenshus av vad slag det vara månde, är en orimlig tanke.
Varför har hinduerna denna inställning till nödlidande människor. För det första därför att de ej känna eller tror på någon kärleksfull Gud. För det andra därför att deras hindu religion lär dem, att människor som råkat illa ut här i livet av fattigdom, svält, sjukdom, handikapp, ja alla slags nöd och alla slag av svårigheter är en straffdom från Gud, på grund av deras syndiga leverne i ett föregående liv. De tror nämligen på om födelse. Om nu en människa drabbas av något på grund av synd i ett föregående liv får hon under denna nödtid ej klaga eller uttala missnöje över sin belägenhet eller ens söka lindring. Det är att söka fly undan den tuktan Guden utdömt åt henne, och då blir hennes tillstånd i nästa liv ännu odrägligare. Kanske hon blir en råtta, en åsna eller en gris i nästa liv. Därför är det bäst att i stillhet och ödmjukhet böja sig för Guds dom utan att klaga.
Samma inställning har hinduerna som skulle kunna hjälpa dem. De resonera enligt hinduernas lära som så, att om jag hjälper en fattig eller lindrar nöden för någon som har det svårt, då lägger jag s,a,s, mina fingrar emellan, då gud skall ”slå”, så straffet ej blir vad det skulle vara. En liten allmosa kan man ge, men hjälpa de arma ut ur deras nöd, det får jag ej göra. Då kan ju den straffdom som drabbat den olycklige, drabba hjälparen istället. Ni förstår vilken filosofi. Vilket opium en sådan religion är för folket, särskilt för de fattiga och olycksdrabbade. Med detta som bakgrund förstår man lätt hur svårt det är med någon slag av hjälpverksamhet bland olycksdrabbade människor, t,x. översvämningarna i Öst-
Pakistan. Jordbävningskatastrofer på olika håll i Indien, hungersnöd efter flera års torka o,s,v. – en straffdom från Gud. Andra länder får gärna komma och hjälpa, men då måste de också organisera upp arbetet och se till så att de hjälpbehövande får det de behöver, ty själva vågar indierna ej göra något år saken.
Denna hinduernas syn på dessa problem har också infektera muhammedanerna i Öst – Väst Pakistan, så även de tror i mycket stor utsträckning på denna vidskepelse.
Till sist vill jag nämna något litet om änkorna i Indien. Det är det mest beklämmande man kan tänka sig. Jag menar inte bara kvinnor som blir änkor, då de är komna till hög ålder, utan också oxh framför allt de unga änkorna. Om en man dör är det alltid hustrun det kommer an på, hon är – även absolut omedvetet – orsken till mannens död. Åter en straffdom från Gud. Innan missionen med missionär William Carey i spetsen fick engelska regeringen att med lag förbjuda änkebränning, hade alltid änkan bränts levande på samma bål som man krimerade mannens lik. Ej underligt att man behövde mycken skramlade musik vid sådana bål. Änkornas Ångesskrik skall ha varit något outsägligt hemskt.
Men änkorna av i dag för dock en hemsk tillvaro. De bär fortfarande domen över sig, de är vållande till manens död. Allt hår på deras huvud rakas av dem, som tecken på att de ej längre har någon värdighet som hustru – en stor skam för en indisk kvinna. Hon får aldrig mer i sitt liv lämna hemmet. M,a,o- hon är en livstids fånge och slav, ty hon måste sedan utföra allt smutsigt och tungt arbete i hemmet, får utstå hugg och slag. Det händer inte sällan att de manliga släktingarna utnyttar de unga änkorna att släck sina lustar. Inte underligt att de modärna indiska unga kvinnorna tar sina liv då de blir änkor. En änka får aldrig gifta om sig, vilket däremot en man som blivit änkling får.
Det finns ingen instution som kan hjälpa dessa stackars änkor annat än missionen. De flesta missioner ha änkehem där de tar emot änkor som på ett eller annat sätt lyckats komma ifrån sina hem. Där får de skydd och hjälp stt kunna på nytt börja leva som människor igen, ja kanske t,o,m. på nytt får besök av en friare, men denna gång en kristen sådan.
Då änkorna möter den kristna kärleken i praktisk handling kan de intet annat än att ta emot Kristus i sina hjärtan.
Så ha vi även de stackars hemlösa barnen. På senare år har en hinduisk förening startat barnhem enligt missionens mönster. Detta synes dock inte vara gjort endast för dessa barns skull, utan för att förhindra dem bli omhändertagna av någon kristen mission. Vi har fått för många sådana flickor och pojkar, oftast alldeles nyfödda, som utlagts i buskagen för att bli uppätna av vilda djur.
Eller också blir de slängda på kvinnornas toalett, som en omvänd Muhammedan berättade för mig. Av Erik Samuelsson
